dunkade på den med knutna händer och skrek så det genljöd, att Kristin skulle öppna.
Simon slog armarna om henne med lugnande ord — då böjde hon sig blixtsnabbt ned och bet honom i handen; han såg att hon var som ett rasande djur:
»Det är mitt barn! Vad haven I gjort med min son?»
»Du månde väl veta att din syster icke gör Andres annat än vad gott är», — då han tog i henne, stretade hon emot och skrek.
»Kom nu», sade mannen och gjorde sig barsk i målet: »Ramborg — blygs du ej för vårt husfolk —»
Men hon fortfor att skrika:
»Han är väl min, vet jag —! Icke var du hos oss, då jag födde honom, Simon», ropade hon, »vi voro dig icke så dyra då —»
»Du vet ju själv vad jag då hade för händer», svarade mannen trött. Han släpade henne ned mot stugan, han var tvungen att bruka maktmedel.
Sedan tordes han ej gå från henne. Ramborg lugnade sig småningom, och när kvällen kom, gav hon efter och tillät tärnorna att kläda av henne.
Simon blev sittande uppe. Döttrarna sovo borta i sin säng, tjänstkvinnorna hade han sänt ut. En gång då han reste sig och gick utåt golvet, frågade Ramborg från sängen — hon var klarvaken i rösten — vart han skulle hän.
»Jag tänkte lägga mig ovanpå litet hos dig», svarade han efter ett ögonblick. Han tog av sig yttertröjan och skorna och kröp in mellan fällen och ylletäcket. Så stack han in ena armen under hustruns nacke: »Jag förstår väl det, Ramborg min, att denna dagen gjorts dig lång och tung —»
»Ditt hjärta slår så hårt, Simon», sade hon litet efteråt.
»Ja, du vet att jag är rädd för piltens skull, jag också. Men vi måste bida med tålamod, tills Kristin sänder oss bud —»
Han for upp i sängen — låg stödd mot armbågen — förvirrad såg han upp i Kristins vita ansikte — det var alldeles ovanför hans eget, glittrande vått av tårar i ljusskenet, hennes hand låg på hans bröst. Ett ögonblick trodde han att — denna gång hade han ej bara drömt det —. Simon kastade sig tillbaka mot huvudgärden, med ett kvävt, jämrande ljud lade han armen över sitt ansikte. Han kände svindel, så hamrade hjärtat i honom, så rasande fort och hårt —.
»Simon, vakna upp!» Kristin ruskade i honom igen. »Andres ropar på sin far, hör du — det var det första ord han sade —» hennes ansikte strålade av leenden, medan tårarna oavlåtligt strömmade.
Simon satte sig upp, strök sig över ansiktet några gånger. Han måtte väl ej ha talat i yrsel, när hon väckte honom —. Han såg upp på Kristin, som stod där framför sängen med en lykta i handen.
570
