Sakta, för att ej väcka Ramborg, smög han sig ut med henne. Den kvävande, kväljande känslan satt kvar i bröstet på honom ännu. Han var till mods som om något höll på att brista inom honom — varför kunde han ej slippa drömma detta förfärliga? Han, som vaken stred och stred för att driva ifrån sig alla sådana tankar! Och när han låg och sov, viljelös och värnlös, så drömde han detta, som djävulen själv måtte ingiva honom — till och med nu, medan hon satt och vakade över hans dödssjuka son, drömde han så omänskligt —.
Det regnade, och Kristin visste ej heller riktigt vad tid på natten det månde vara. Gossen hade varit halvvaken, men han hade ej talat. Och i början på natten hade hon tyckt han sov så lugnt och gott — hon vågade lägga sig litet till vila — med Andres i famnen, så att hon måste känna om han rörde på sig. Så hade hon fallit i sömn —.
Gossen såg ynkligt liten ut, där han låg ensam i sängen. Förfärligt blek var han, men ögonen voro klara, och ansiktet lyste upp i ett leende, när han fick se sin far. Simon sjönk på knä framför sängkanten. Men när han ville lyfta den lilla kroppen intill sig, grep Kristin honom i armen:
»Nej, nej, Simon, han är genomsvettig, och här är kallt —», hon stoppade bättre om Andres. »Lägg dig hellre hos honom — så skall jag sända hit en vakekvinna — jag går ned i stugan och lägger mig ovanpå hos Ramborg nu —»
Simon kröp in under täcket. Det var en varm grop, där hon legat, en svag doft efter hennes hår på huvudkudden. Simon jämrade helt sakta en gång — så drog han den lilla sonen intill sig och tryckte sitt ansikte mot det fuktiga, mjuka barnahåret. Han hade blivit så liten som rakt ingenting att hålla i sina armar, Andres, men han låg där nog så förnöjd och sade ett litet ord då och då.
Så började han leta och krafsa i öppningen på faderns skjorta, stack in den lilla fuktiga handen på mannens bröst och drog ut »bullan»:
»Tuppen», sade han belåten, »där var den —»
Den dag då Kristin stod resfärdig och skulle fara hem, kom
Simon till henne i frustugan och räckte henne en liten träask:
»Denna har jag tänkt det kanske skulle lika dig att ha —»
Kristin sig på snideriet att det var hennes fars arbete. Inuti låg, insvept i en bit handskskinn, ett helt litet guldspänne, besatt med fem smaragder. Hon kände strax igen det — Lavrans hade brukat bära det i skjortlinningen, när han skulle vara särskilt fint klädd.
Hon tackade Simon, men så blev hon blodröd. Hon kom med ens ihåg att hon hade visst ej sett fadern begagna det smycket, sedan hon kommit hem från klostret i Oslo.
»När gav far dig detta —?» Hon ångrade frågan i samma stund.
