derier och gott bohag. Han hade också byggt om gammalloftet och förbättrat husen i övrigt, så att han nu bodde så som det hövdes en sven av vapen. Han satt nu i stort välstånd, ty han hade lycka med sig i sina företag och var en klok och omtänksam husbonde; särskilt var han känd för att uppföda de präktigaste hästar och ypperliga husdjur av alla slag. Och nu då han lyckats ställa så att hans dotter skulle giftas in på Formo, med en man av Dyfrinsätten, tyckte folk, att han väl utfört sin föresats att bliva den främste mannen i bygden. Han själv och Ragnfrid voro också mycket belåtna; likaså herr Andres och Simon.
Kristin blev litet nedslagen första gången hon såg Simon Andresson, ty hon hade hört så stora ord om hans skönhet och höviska väsen, så det var ej måtta på vad hon väntat sig för en brudgum.
Visserligen såg Simon bra ut, men han var något fetlagd för att endast vara tjugu år gammal, hade kort hals och ett ansikte så runt och blankt som månen. Hans hår var mycket vackert, brunt och krusigt, och ögonen voro grå och klara, men de lågo liksom litet inklämda, för det ögonlocken voro feta; näsan var för liten, och munnen var också liten och fyllig men icke ful. Och trots sin fetma var han lätt och rask och smidig i sina rörelser, en duktig idrottsman. Han var något fritalig och munvig, men Lavrans ansåg, att han dock visade både gott förstånd och lärdom när han samtalade med äldre män.
Ragnfrid kom snart att tycka om honom, och Ulvhild fattade med ens den största kärlek till honom — han var också särskilt god och öm mot den lilla sjuka mön. Och när Kristin vant sig något vid hans trinda anlete och hans sätt att tala, blev hon riktigt väl tillfreds med sin fästman och var glad åt hur fadern ordnat för henne.
Fru Åshild var med på gästabudet. Sedan Jörundgårdfolket inlåtit sig med henne, hade storfolket i de närmaste byalagen åter börjat minnas hennes höga börd och tänka mindre på hennes underliga rykte, så att hon nu kom mycket tillsammans med folk. Hon sade, när hon hade sett Simon:
»Det är ett gott gifte, Kristin. Denne Simon kommer att ha framgång i världen — mångahanda omsorger tör du undslippa, och god blir han att sammanleva med. Men han synes mig väl fetlagd och gladlynt. — Vore det nu här i Norge så som det förr i tiden varit och som det är i andra land, så att folk icke vore strängare mot syndare än Gud själv är, då skulle jag säga att du borde skaffa dig en vän, som vore mager och sorgmodig — en som du kunde ha att sitta och samtala med. Då skulle jag säga du kunde icke hava det bättre än hos Simon.»
Kristin rodnade, ehuru hon ej fullt förstod fru Åshilds mening, Men alltsom tiden led och hennes kistor fylldes och hon ständigt hörde talas om sitt giftermål och om allt hon skulle föra med sig i boet, började hon längta efter att saken skulle bli stadfäst och Simon
50
