som en fattig, sjuk syndare hänger sig fast vid präst och skriftermål.
Nu tycktes hon på sitt sätt fullt tillfreds. Och Simon förstod det nog — få män var det så gott att vara tillsammans med som Geirmund. Han hade ett så vackert målföre att om han så icke talade om annat än den där hästen med hovtrång, som de narrat på honom, så var det mest som att lyssna till harpolåt.
Ful och underlig i ansiktet hade Geirmund Hersteinsson då alltid varit, men förr var han stark och vacker till gestalt och lemmar, den yppersta bågskytt och jägare och framför de flesta i all idrott. Men för tre år sedan blev han krympling — sedan han kommit krypande till bygden från en jaktfärd, på händerna och ena knät, med det andra benet släpande krossat efter sig. Nu kunde han ej gå över sitt stugugolv utan stav och icke komma upp på en häst eller kravla sig omkring på sina stuplänta ägor utan hjälp. Missöden drabbade honom ständigt; enstöring och en underlig kurre var mannen, föga duglig till att sköta sin gård och sin egen välfärd, narra honom i handel och vandel kunde varje människa som hade hjärta till det. Men han var konstfärdig med sina händer, skicklig både i att smida och att snida, klok och god i sitt tal. Och när denne man tog harpan i sin famn, då måste folk skratta eller gråta, alltefter som Geirmund sjöng och lekte på strängarna. Ja, det var mest som att höra den riddaren som Geirmund kvad om, som »lekte lövet av lindeträ och hornet av levande fä».
De äldsta barnen togo upp omkvädet och sjöngo med fadern — det var fagrare att lyssna till än när alla klockor spelade i Biskopshamar. Det näst yngsta barnet, Inga, kunde gå, när hon höll sig i bänken, tala hade hon ännu inte lärt sig, men hon gnolade och sjöng dagen lång, och hennes späda röst var så ren och klar som en liten silverbjällra —.
De bodde hoppackade i en liten svart arenstuga, husbondfolk, barn och tjänare. Loftet, som Geirmund alla dessa år talat om att bygga, fick han väl aldrig uppfört — det var nog nätt och jämnt han förmått bygga ny loge i stället för den som brann förlidet år. Men föräldrarna nändes ej skilja sig från något av de många barnen. Simon hade erbjudit sig att ta till sig några av dem och uppfostra dem, var gång han varit på Kruke — Geirmund och Sigrid tackade men sade nej.
Kanske var hon i alla fall den bland syskonen som fått det bäst, tänkte Simon ibland. Ja, Gyrd sade att Astrid var väl förnöjd med sin nya man — de bodde långt söderut i Ryfylke, och Simon hade ej sett dem sedan deras bröllop. Men Torgrimssönerna trätte mycket med styvfadern, berättade Gyrd.
Och Gudmund var mäkta glad och tillfreds —. Men skulle det vara en mans lycka, så tyckte Simon han kunde utan synd tacka Gud, för att icke deras far levde och såg den. Så fort det anstän-
574
