digtvis kunde ske efter Andres Darres död, hade Gudmund druckit bröllop med den där änkan, som fadern icke velat höra talas om att han skulle äkta. Dyfrinsriddaren menade, att hade han sökt ut åt de båda äldsta sönerna unga, rika och fagra mör av ypperlig ätt och ofläckat rykte, och det hade ej blivit mer än måttlig lycka därav för Gyrd och Simon, så måste det väl bli rena eländet för Gudmund, om fadern lät honom fara fram efter egen vettlös vilja. Tordis Bergsdotter var mycket äldre än Gudmund, hjälpligt välbärgad och utan barn i första äktenskapet. Men sedan dess hade hon fått en dotter med en av prästerna vid Mariakyrkan i Oslo, och för övrigt sade folk att hon varit alltför tillmötesgående mot andra män också — mot Gudmund Darre med, så snart hon blivit bekant med honom. Ful som ett troll var hon och ohövisk och grov i munnen för att vara en kvinna, tyckte Simon — men hon var livlig och kvick, förståndig och godmodig — han själv skulle tyckt bra om Tordis, det visste han — om hon bara ej blivit ingift i deras ätt. Men Gudmund frodades, så det var otäckt att se; nu var han snart lika fet och tung som Simon själv — och detta var icke Gudmunds natur; i ungdomen hade han varit smärt och fager. Han hade blivit så loj och lat, så Simon kände lust att ge brodern en sittopp, var gång han såg honom. Ett förbannat nöt hade Gudmund varit i alla sina dagar, det var ju sant — och att hans barn togo vett efter modern och utseende efter honom, var ändå en lycka i olyckan — Men Gudmund mådde gott —.
Så Simon behövde ej gräma sig, så mycket som han gjorde, för den broderns skull. Och på sätt och vis var det väl också onödigt att han kved så över Gyrd —. Men var gång han kom hem till sin fädernegård och såg hur där nu stod till, grep det honom så att han hade riktig hjärtevånda, när han for därifrån —.
Välståndet ökades — broderns svåger, Ulv Sakseson, åtnjöt ju kungens fulla nåd och ynnest numera, och han drog Gyrd Andresson med sig in bland de män som hade mest makt och förmåner i riket. Men Simon tyckte ej om karlen — förstod att det gjorde visst ej Gyrd heller. Motvillig och föga glad gick Gyrd av Dyfrin den väg hans hustru och hennes bror ville — för att få litet husfred.
Helga Saksesdotter var ett troll —. Men det var nog mest de två sönerna som vållade att Gyrd såg så förgrämd ut nu. Sakse, den äldste, var väl en sexton vintrar gammal — Nästan var endaste kväll måste hans skosven lirka honom i säng — dödfull. Han hade visst redan druckit sig från vett och hälsa — han söp nog ihjäl sig, innan han nådde vuxen mans ålder. Och stor förlust skulle det knappast bli — Sakse hade fått dåligt namn om sig i bygden för råhet och övermod. Det var moderns älskling; Gyrd höll mest av den yngste, Jon. Han hade också vida mer av ett sådant sinnelag att han kunde blivit till heder för ätten, hade han blott ej varit —
