Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/586

Den här sidan har korrekturlästs

stått de mesta av vad som låg bakom. Att Simon höll av sin fästmö, att han hade ett eller annat skäl att avstå från sin rätt och att detta skäl var sådant att Simon inom sig var liksom skållad av smärta och harm. Gyrd hade mycket stillsamt tillrått fadern att låta saken förfalla. Men inför Simon hade han aldrig med ett ord häntytt på att han förstod. Och Simon tyckte, att kunde han fattat större kärlek till sin bror än han hyst i alla sina livsdagar, så skulle det ha varit nu — för hans tystnads skull.

Simon ville vara glad och frisk till mods, medan han red norrut, mot sitt hem. Utmed vägen gjorde han sig ärenden in till sina vänner uppefter dalen, hälsade på hos dem, drack sig munter — och vännerna sadlade sina hästar och följde honom till nästa gård, där deras stallbröder bodde. Det var så lätt och trevligt att rida nu i barfrosttiden —.

Det sista vägstycket red han i skymningen. Ölglädjen hade dunstat av honom. Hans svenner voro uppsluppna och högljudda — men för husbonden tycktes skratt och skämtord ha sinat, han var visst trött.

Så var han hemma. Andres tultade efter, var fadern gick och stod. Ulvhild kretsade kring sadelpåsen — månntro han hade några gåvor med sig hem till henne? Arngjerd bar fram öl och mat, husfrun satte sig bredvid, medan han åt, pratade och frågade efter nyheter. När barnen lagt sig, tog Simon Ramborg på sitt knä, medan han framförde hälsningar och berättade om fränder och bekanta.

Det tycktes honom vara en skam och en omanlighet om inte han skulle kunna vara tillfreds, så bra som han hade det —.


Dagen efteråt, då Simon satt borta i Sämundstugan kom Arngjerd in till honom med mat. Han tänkte det var så gott att tala med henne om friaren, medan de voro själv andre, och så nämnde han för dottern sitt samtal med männen från Eiken.

Åhnej, vacker var hon just inte, tänkte fadern — han såg upp på den unga flickan, där hon stod framför honom. Kort och satt, med kort, grovt och blekt ansikte; det grågula håret var ojämnt i färgen; nedåt ryggen hängde det i två tjocka flätor, men fram i pannen föllo striporna ned i ögonen på henne, och så hade hon den vanan att oupphörligt stryka upp det —.

»Det får bli som I vill, far», sade hon lugnt, när han talat slut.

»Ja, jag vet, du är ett gott barn; men vad menar du själv om detta?»

»Nej, jag menar ingenting, jag. I får råda i detta, kära far.»

»Det är så, Arngjerd — jag skulle unna dig att få gå fri ännu några år — från barnsbörd och omsorger och ansvar — allt slikt som faller på kvinnornas lott, när de väl äro gifta. Men jag tänker på att — kanske längtar du efter att få ditt eget och bli självständig husmor —?»


578