få mala på deras kvarn — och hela bygden skulle väl också dit med sin säd. Ty Sira Eirik tog kvarnhyra. Och så tyckte folk han fick alltför bra reda på hur mycket säd de hade — han var så glupsk när det gällde att utkräva tionde. Men Lavrans hade alltid låtit folk få mala vederlagsfritt på hans kvarn, och så ville Kristin att det skulle gå till på samma sätt nu också —.
Bara hans tanke snuddade vid henne, började det skälva kring hans hjärta i sjuk spänning —.
Det var dagen före Simons och Juda mässodag; då hade han alltid brukat gå till skrift. Det var för att rannsaka sig själv, fasta och bedja, som han satt här i Sämundstugan i dag, medan huskarlarna tröskade på logen —.
Snart nog var det gjort att påminna sig sina synder — han hade svurit, han hade skarvat litet, när folk frågade om saker som icke angingo dem; så var det den där renen han hade skjutit på, en god stund sedan han sett på solen att lördagshelgen ingått, och nedlagt om söndagsmorgonen, medan folket i bygden hörde mässan —.
Det som hände nu sist, när gossen låg sjuk, det fick och tordes han ej nämna. Men det var första gången i sitt liv han nu, ehuru motvilligt, teg med en synd för sin sockenpräst —.
Han hade tänkt mycket på det och känt sveda för det i sitt hjärta. En kardinalsynd måste det väl vara — antingen han varit medskyldig i trolldom eller rent ut lockat en annan människa till att företaga sig slikt —.
Ångra det förmådde han emellertid icke — när han tänkte på att utan detta hade väl hans son legat i jorden nu. Men han gick och var rädd och nedtryckt — spejade efter om barnet skulle ha blivit annorlunda sedan dess. Han tyckte inte han kunde märka något sådant —.
Han visste att det hände med många slags fåglar och vilda djur att — hade människohänder vidrört deras ägg eller dunungar, så ville föräldrarna ej veta av dem vidare utan övergåvo sin avkomma. En människa, som av Gud fått förnuftets ljus, kunde icke göra på det sättet — för honom hade det också snarare blivit så att när han nu tog i sin son, tyckte han nästan han ej såg sig god att släppa barnet ur sina händer igen, så rädd hade han blivit om Andres. Men på samma gång kunde han förstå varför de hedniska, oskäliga djuren fingo sådan avsky för sina ungar genom detta, att de blivit vidrörda. Också han kände det som om hans barn på något vis blivit nedsmittat —.
Men han ångrade sig icke, önskade ej att det varit ogjort. Fast han önskade att det varit någon annan än Kristin. — Det var trassligt nog för honom i alla fall att de bodde här i bygden, hon och hennes —.
Arngjerd kom in — frågade efter en nyckel. Ramborg trodde inte hon fått igen den, sedan mannen sist begagnat den.
580
