Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs

komma norrut; hon tänkte då till sist ganska mycket på honom och gladde sig åt att träffa honom igen.

Kristin var nu fullt utvuxen och hade blivit mycket vän. Hon liknade mest sin far, var bliven högväxt och smärt om midjan med smala, fina lemmar men likväl rund och fyllig. Hennes ansikte var något kort och runt, pannan låg och bred och vit som mjölk, ögonen stora, grå och milda under fagert tecknade bryn. Munnen var något stor, men den var friskt röd och svällande och hakan äpplerund och väldanad. Hon hade ett härligt tjockt och långt hår, men det var något mörkt i färgen, lika nära till brunt som gult, och alldeles rakt. Det var ingenting Lavrans tyckte mera om än att höra Sira Eirik skryta med Kristin — prästen hade sett mön växa upp, hade lärt henne läsa i bok och skriva och höll mycket av henne. Men han tyckte ej riktigt om att den andre stundom liknade hans dotter vid en silkesblank ungmärr utan vank och lyte.

Dock sade alla människor, att hade ej denna olyckan hänt med Ulvhild, så skulle hon ha blivit ännu många gånger fagrare än systern. Hon hade det vänaste, ljuvaste anlete, vitt och rött som ros och lilja, ljusgult och silkeslent hår, som krusade och lockade sig kring hennes späda hals och smala skuldror. Ögonen liknade Gjesling-ättens: de lågo djupt under raka och svarta bryn, voro vattenklara och gråblå, men blicken var icke skarp utan mild. Därtill var barnets röst så klar och frisk, att det var en lust att höra på henne, antingen hon talade eller sjöng; hon hade snabb fattningsgåva för boklig lärdom och allt slags strängalek och tavelspel, men ringa håg för handagärning, ty hon blev strax trött i ryggen. Det såg också knappast ut som om deta fagra barn skulle återfå full rörelseförmåga. Något bättre hade hon blivit, sedan föräldrarna varit i Nidaros med henne hos Sankt Olav. Lavrans och Ragnfrid hade färdats dit till fots utan man eller tjänstemö i följe; de buro barnet på en bår mellan sig hela vägen. Efter den färden blev Ulvhild så frisk, att hon kunde gå på krycka, Men det var ej troligt hon blev så pass återställd att hon kunde giftas bort, och alltså måste hon väl, när den tiden kom, klostergivas, med allt det gods som skulle tillfalla henne.

De talade aldrig om detta, och Ulvhild märkte icke själv, att hon var vidare olik andra barn, Hon hade stor glädje av stass och fagra kläder, och föräldrarna hade ej hjärta att neka henne något, utan Ragnfrid sömmade och stickade åt henne och pyntade henne som ett kungabarn. En gång då några krämare drogo genom bygden och lågo över natten på Laugarbru, fick Ulvhild se deras varor där borta; de hade ett bärnstensgult sidentyg, och det ville hon äntligen ha en underklänning av. Lavrans handlade eljest aldrig med slikt folk, som for omkring och salubjöd köpstadsvaror olagligt i bygderna, men nu köpte han strax hela stycket. Han gav då också Kristin tyg till en »brudsärk», och den sydde hon på denna sommar.

51