Lavrans köpte hela Laugarbru och lät honom flytta dit. Men det namnet behagade icke Jartrud. Och hon var misslynt för att hon måste ha sina kor i Kristins ladugård — var väl rädd att någon skulle tro hon var Kristins tjänstekvinna. Det var nu också begripligt nog, menade husfrun — hon fick låta uppföra en ladugård som hörde till fogdestugan, om ej Ulv tog sin hustru med sig och flyttade till Skaun. Och detta vore kanske det bästa — han var icke så ung att det ej skulle falla sig svårt för honom att ändra levnadssätt; kanske gick det lättare för honom på ett nytt ställe.
Simon tänkte att det kunde hon visst ha rätt uti. Och Ulv var illa omtyckt i bygden. Han yttrade sig hånfullt om smått och stort här i dalen. Duktig och driftig jordbrukare var han, men han var ovan vid många saker här i denna landsända — lade på mera nötboskap om hösten än han rådde med att föda vintern igenom — och när kreaturen störtade eller han i alla fall måste slakta ned av den utpinade boskapen, så var han förargad och skyllde på att han icke var van vid småbruksskötseln här i bygden, där folk måste blanda avskalad bark i fodret alltifrån Pålsmässotiden.[1]
Därtill kom följande: I Tröndelagen hade det småningom blivit sed mellan jorddrott och landbor att den förre krävde jordlegan i de varor han bäst behövde, hö, hudar, mjöl, smör eller ull, även om det bestämts en viss vara eller penningar, när avtalet gjordes. Och det var också jorddrotten eller hans ombudsmän som räknade om värdena från en vara till en annan, nog så godtyckligt. Men när Ulv kom med dessa krav till dem som lejde jord av Kristin här i bygden, kallade folk det för övervåld och grov lagstridighet — vilket det också var — och landborna klagade hos husfrun. Hon klargjorde förhållandet för Ulv, så snart hon fick höra om saken, men Simon visste att folk klandrade icke bara Ulv utan också Kristin Lavransdotter. Han hade försökt förklara överallt, där detta kom på tal, att husfrun icke vetat om Ulvs krav och att dessa hade hemul i skick och bruk på den trakt mannen var ifrån. Men Simon var rädd för att det ej gagnat stort — ehuru ingen rentut motsade honom mitt i ansiktet.
Så han visste knappt vilketdera han skulle önska, att Ulv stannade hos henne eller for bort. Hur hon skulle reda sig utan denna duktiga och trofasta medhjälpare, kunde han ej förstå. Erlend var alldeles olämplig till att ta ledningen som husbonde och deras söner alltför unga. Men Ulv hade redan tillräckligt eggat upp bygden mot henne — och nu kom härtill, att han förfört en ungmö av förnämlig och ansedd ätt i dalen. Men Gud skulle veta att Kristin hade det svårt nog redan som det var.
Jörundgårdfolket hade även för egen del en kinkig ställning. Erlend var ingalunda bättre liden själv än Ulv. Var Erlends främste
- ↑ 25 jan
586
