man dryg och fordrande, så var husbonden med sitt släta, litet loja sätt ännu mer utmanande. Erlend Nikulausson tänkte visst icke på att han retade upp folk mot sig — han tycktes ej begripa annat än att, rik eller fattig, så var han den han alltid varit, och drömde nog inte om att någon kunde kalla honom högmodig för det. Han hade lagt råd om att resa upprorsflock mot sin konung, han som var kung Magnus’ frände, läntagare och handgångne man, han hade själv vållat dessa planers omintetgörande genom sitt eget meningslösa lättsinne — men han tänkte visst aldrig att han kunde vara brännmärkt med nidings namn i någon människas ögon för den sakens skull. Simon kunde på det hela icke märka att Erlend tänkte något vidare.
Han var ej god att bli klok på: kom man i samtal med honom, så visade han sig långtifrån dum, tyckte Simon, men det var som om det aldrig kunde falla honom in att själv tillämpa de kloka och vackra ting han ofta sade. Det var rakt omöjligt att minnas att denne man snart var gammal — kunde haft stora barnbarn för länge sedan. När man såg närmre på honom, så var han både fårad i ansiktet och gråsprängd i håret, men i alla fall föreföllo han och Nikulaus bredvid varandra mera som två bröder än far och son. Han var lika rak och smärt som när Simon såg honom första gången, hans röst lika ung och klangfull. Han umgicks med folk lika ledigt och självsäkert, med denna litet slappa älskvärdhet i sitt sätt —. Alltid hade han bland främmande varit ganska stillsam och tillbakadragen — låtit sig uppsökas, mer än han själv sökt sällskap, både i med- och motgång. Men att ingen sökte hans sällskap nu, det tycktes Erlend ej märka. Och hela ringen av herremän och storbönder uppåt och nedåt dalen, ingifta och innästlade med varandra som de voro, retade sig över denna högnästa trönderhövding, som av olyckan kastats ned i deras mitt och som fortfarande räknade sig alltför ättstor och kurteis[1] till att giva sig i lag med dem.
Men det som mest väckt ond blod mot Erlend Nikulausson var i alla fall att han dragit Sundbymännen med sig i olyckan. Guttorm och Borgar Trondssöner voro lysta biltoga i Norge, och deras andelar av de stora Gjeslinggodsen, även halvparten av odalgodset, kommo under kronan. Ivar av Sundbu måste köpta sig förlikning med kung Magnus. Då kungen nu gav de förverkade egendomarna — icke vederlagsfritt, sade folk — till riddaren Sigurd Erlendsson Eldjarn, sålde Ivar och Håvard, de yngsta av Trondssönerna, som icke haft kännedom om sina bröders förräderi, sina andelar av Vågegodsen till herr Sigurd, som var syskonbarn till dem och Lavransdöttrarna: hans mor, Gudrun Ivarsdotter, var syster till Trond Gjesling och Ragnfrid på Jörundgård. Ivar Gjesling flyttade till
- ↑ Hövisk, ridderlig i skick och later.
