Det var ganska mycket folk som kommit tillsamman, och då hemmansägarens hustru och barn lågo sjuka i det egentliga boningshuset, måste männen finna sig i att hålla sina överläggningar i en gammal obebodd stuga, som stod vid gården. Den var mycket förfallen och otät, och de behöllo följaktligen sina pälsar på. Varje man hade sina vapen liggande till hands och svärd vid bältet — ingen hade lust att stanna här längre än det var nödvändigt. Men en matbit måste de ju ändå ha, innan de gåvo sig av, så vid nonstiden, då ärendet slutbehandlats, togo männen sin matsäck och satte sig att äta med ränseln bredvid sig på bänken eller framför sig på golvet — bord fanns ej i stugan.
För sockenprästen i Kvam fördes talan av hans son Holmgeir Moisesson. Det var en vårdslös och opålitlig ung man, som få människor tyckte om. Men hans far var mycket avhållen, och hans mor hade tillhört en ansedd släkt; dessutom var Holmgeir en stor och stark karl, hetsig och snar att falla i luven på folk. Därför hade ingen lust att komma i delo med prästsonen — det var också många som tyckte han var kvick och vettig i sitt tal.
Simon kände honom föga och tyckte illa om hans utseende — han hade ett långsmalt och blekfräknigt ansikte med kort överläpp, så att de stora, gula framtänderna stucko fram som på en råtta. Men Sira Moises hade varit god vän med Lavrans, och sonen hade, innan fadern ättledde[1] honom, en tid vistats på Jörundgård, halvt som tjänare och halvt som fosterson. Därför brukade Simon alltid bemöta Holmgeir Moisesson med vänlighet.
Nu hade han rullat fram en kubbe till eldgropen och satt stycken av sin matsäck — stekt trast och fläskbitar — på sin dolk och värmde upp dem vid elden. Han hade varit sjuk och måst få fjorton dagars indulgens, berättade han för de andra, som sutto och tuggade bröd och hårdfrusen fisk, medan den sköna doften från Holmgeirs mat stack dem i näsan.
Simon var ur gängorna — inte på allvar uppretad, men något misstämd och olustig. Hela ärendet angående egendomarna var svårt att få någon reda i, och de dokument han hade efter svärfadern voro mycket oklart avfattade, men när han red hemifrån hade han likväl trott sig ha kommit till en riktig uppfattning — han hade jämfört med andra sådana »brev». Men när han här vid sammankomsten fick höra vittnenas utsago och såg de brev som i övrigt framlagts, förstod han att hans syn på saken icke kunde vidhållas. Men eljest var det ingen av de andra männen som bättre kunde reda ut förhållandet — rakt inte sysslomannens länsman, som också var där. Det kom på tal att saken väl måste dragas inför tinget — då tog plötsligt Erlend till orda och bad att få se på breven.
Hittills hade han setat och hört på, mest som om han icke vore
- ↑ Lagligen erkände och upptog.
590
