Förut hade hon aldrig ägt andra underdräkter än av ylle och en av linne till bäst. Men Ulvhild fick gästabudssärk av siden och en söndagssärk av lärft med siden upptill i livet.
Lavrans Björgulfson ägde nu även Laugarbru, och där styrde Tordis och Jon. Hos dem var Lavrans’ och Ragnfrids yngsta dotter, Ramborg, som Tordis ammat. Ragnfrid ville knappt se på barnet första tiden efter dess födelse, ty hon sade att hon bragte sina barn ont öde. Dock älskade hon mycket den lilla mön och sände jämt gåvor till henne och Tordis; sedan gick hon också ofta över till Laugarbru och såg på Ramborg, men hon kom helst efter det barnet somnat och satt då hos det. Lavrans och de två äldre döttrarna voro ofta på Laugarbru och lekte med den lilla; hon var ett starkt och friskt barn, men ej så fager som sina systrar.
Denna sommar var den sista Arne Gyrdson var på Jörundgård.
Biskopen hade lovat Gyrd att hjälpa svennen fram i världen, och till
hösten skulle Arne draga till Hamar.
Kristin hade väl förstått att Arne höll hennes kär, men hon var på många sätt nog så barnslig till sinnes, så hon tänkte ej mycket på den saken utan var mot honom sådan hon alltid varit, sedan de voro barn, sökte hans sällskap, så ofta hon kunde, och gick alltid vid hans hand när det var dans hemma eller på kyrkvallen. Att modern ej gärna såg detta, däri fann hon snarast ett okynnigt nöje. Men hon talade aldrig med Arne om Simon eller om sitt giftermål, ty hon märkte att det gjorde honom tung till sinnes när det ordades härom.
Arne var mycket händig, och han ville nu göra Kristin en systol till minne av honom. Han hade snidat både skrin och karm fint och vackert och höll nu på i smedjan med att tillverka järnband och lås till dem. En skön godvädersafton frampå sommaren hade Kristin gått ned till honom. Hon hade tagit med sig en av faderns tröjor, vars revor hon skulle laga, satte sig på stenhällen och började sy, medan hon småpratade med svennen inne i smedjan. Ulvhild var med henne, haltade runt på sin krycka och åt hallon, som växte i stenrösen kring gärdet.
Om en stund kom Arne fram i dörren till smedjan för att svalka sig. Han ville sätta sig hos henne, men hon ryckte litet undan och bad honom akta sig, så att han icke sotade ned sömnaden, hon hade över knät.
»Är det på det viset mellan oss nu», sade Arne, »att du ej törs låta mig sitta bredvid dig, för du är rädd bondpojken skall smutsa ned dig?»
Kristin såg förundrad på honom, så svarade hon:
»Nog vet du väl vad jag menade. Men tag av dig förskinnet, två kolet av dina händer och sätt dig litet att vila här hos mig —», och hon gjorde plats åt honom.
52
