Åter och åter såg han sig själv och de där männen tumla om borta vid eldstaden, som när bönder hugga ved eller kasta hö — Erlends smidiga, blixtsnabba gestalt, som far in bland dem, hans raska blick, säkra handled, medan han dansade med dem, snartänkt, vapenövad —.
Det var mer än tjugu år sedan den tid då han själv gällt för en av de främste i vapenfärdighet bland de unga männen i hirden — när de övade sig på lekvallen. Men sedan hade han ej fått mycket tillfälle att nyttja en riddarsvens färdighet.
Och här red han nu och kände sig hjärtesjuk, för att han dräpt en man — såg ständigt för sig Holmgeirs kropp, som sjönk från hans svärd och ned i elden, hade hans korta, halvkvävda dödsrop i öronen och såg omigen och omigen bilder av den korta, rasande kamp som följt därpå. Svidande, nedtryckt och förvirrad kände han sig till sinnes — de hade trängt inpå honom i ett nu, alla de män han setat där och känt sig samhörig med — och så hade Erlend tagit honom i sitt skydd —.
Rädd hade han aldrig trott sig själv om att vara. Han hade fällt sex björnar under dessa år, som han bott på Formo — och två gånger hade han spelat om sitt liv så överdådigt som möjligt. Med den smala furustammen mellan sig och en rasande, sårad björnhona, utan annat vapen än spjutspetsen och en knapp handsbredd av skaftet — spänningen i leken hade icke rubbat hans säkerhet i tankar och rörelser och förnimmelser. Nu däremot i den gamla stugan — han visste ej om han kunde sägas ha varit rädd — men han hade känt sig förvirrad, icke förmått tänka sig för —.
Och när han setat där hemma efter den där björnjakten, med kläderna hängande på sig litet hur som helst, med armen i band, feberhet, styv i lemmarna och med skuldran uppriven, hade han bara känt en övermodig fröjd — det kunde ha gått värre — hur, funderade han icke över. Men nu måste han oupphörligt tänka på hur allt skulle ha slutat, om ej Erlend kommit honom till hjälp så i rätta stunden. Han hade varit — visserligen inte rädd — men underlig till mods. Det var uttrycket i de andras ansikten — och Holmgeirs döende kropp —.
Han hade aldrig stått som dråpare förut —.
— Den där svenska ryttaren, som han huggit ned —. Det var det år kung Håkon drog med härsköld in i Sverige för att hämnas hertigarnas mord. Då hade han sänts ut på en spejarritt — hade fått med sig tre män, och han skulle vara hövdingen — mycket stolt och glad var han. Simon mindes att hans svärd hade fastnat i ryttarens stålhuva, så att han måste vrida och bända loss det; där hade blivit ett hack i eggen, såg han morgonen därpå. Han hade aldrig tänkt på den händelsen annat än med hugnad — svenskarna voro också åtta till antalet — han hade i alla fall fått en liten försmak av ledung; det föll icke på alla de mäns lott vilka följde med
