högra pekfingret. Simon visste att han hade fått den av Kristin, när han kom ut ur fångtornet.
»Men du skall minnas, Simon», sade han lågmält, »att så säger ett gammalt ord: mången man får det som var ämnat åt en annan, men ingen får en annans lott.»
Simon lyfte huvudet med en hastig knyck. Långsamt blev han blodröd i ansiktet — ådrorna i hans tinningar trädde fram likt mörka, snodda strängar.
Erlend såg bort på honom ett ögonblick — drog fort ögonen åt sig igen. Så rodnade också han — den förunderligt fina och flickaktiga rodnaden blossade upp och spred sig under hyns mörka ton. Han satt stilla, skygg och förvirrad, med halvöppen, barnslig mun. Simon reste sig häftigt och gick bort till sängen:
»Du vill väl helst ligga ytterst, kan jag tänka — han bemödade sig om att tala lugnt och enkelt, men hans röst darrade.
»Nej — låt det bli som du vill ha det», sade Erlend slakt. Han kom på fötter. »Elden?» frågade han förvirrad. »Skall jag krafsa över den —», han tog ett tag med rakan.
»Laga du blir färdig nu — och kom och lägg dig», sade Simon som förut. Hans hjärta bultade så att han knappt kunde tala.
I mörkret smög Erlend ljudlöst som en skugga in mellan fällarna, ytterst vid sängkanten, och lade sig ned, stilla som ett skogens djur. Simon tyckte han måste kvävas av att han skulle ha den andre där i sin säng.
VI.
Varje år i påskveckan höll Simon Andresson ölgille för folk ur bygden. Man drog till Formo tredje dagen efter mässan och stannade tills torsdagen.
Kristin hade aldrig känt någon vidare trevnad vid dessa gästabud. Gällde det skämt och gamman, så tycktes både Simon och Ramborg mena att ju mer buller och bråk det blev i laget, desto bättre var det. Simon bad alltid gästerna ta med sig barn och tjänstefolk och tjänarnas barn, så många som kunde komma hemifrån. Första dagen gick det stilla och lugnt till; då fördes samtalet endast av storfolket och de äldre, medan ungdomen hörde på och åt och drack, och småbarnen voro för det mesta i ett annat hus. Men nästa dag gick värden alltifrån morgonstunden och eggade upp de tanklösa ungdomarna och barnen till att dricka och göra sig glada, och då blevo gärna inom kort skämten så vilda och otyglade, att kvinnor och ungmör togo sin tillflykt bort i vrårna, där de stodo och fnissade, färdiga att rymma ut, men många av de mera ansedda husfruarna drogo sig tillbaka till Ramborgs frustuga, dit mödrarna redan räddat sina minsta barn undan uppståndelsen i storstugan.
