Men Arne lade sig i gräset framför henne; då sade hon igen:
»Var icke vred nu, Arne min! Kan du tro jag skulle visa dig otack för den vackra gåvan du gör åt mig eller någonsin glömma att du alltid varit min bästa vän här hemma?»
»Har jag varit det då?» frågade han.
»Det vet du väl», sade Kristin. »Och aldrig skall jag glömma dig. Men du, som skall ut i världen — kanske kommer du till välstånd och ära, förrän du tänker — du glömmer nog mig, långt innan jag glömmer dig —»
»Aldrig skall du glömma mig», sade Arne och log, »men jag glömmer dig, innan du glömmer mig — du är bara barnet du, Kristin!»
»Du är icke gammal du heller», svarade hon.
»Jag är lika gammal som Simon Darre», sade han åter. »Och vi föra hjälm och sköld lika väl som Dyfrinsfolket, men mina föräldrar ha icke haft lyckan med sig —»
Han hade torkat av sina händer på grästuvorna; nu tog han om Kristins fotled och lade sin kind intill hennes fot, som stack fram under klänningskanten. Hon ville draga till sig foten, men Arne sade:
»Din mor är på Laugarbru, och Lavrans har ridit av gårde — och ingen kan se oss från husen, där vi sitta. Denna endaste gången kan du väl låta mig få tala om det som ligger mig i hågen.»
Kristin svarade:
»Det ha vi då vetat i allan tid, både du och jag, att det vore oss till ogagn, om vi vände vår håg till varandra.»
»Får jag lägga mitt huvud i ditt sköt?» sade Arne, och då hon inte svarade, gjorde han det och lindade ena armen om hennes midja. Med andra handen drog han i hennes flätor.
»Hur månde du lika det», frågade han om en stund, »när Simon ligger så här i ditt sköte och leker med ditt hår?»
Kristin svarade ej. Det var som om det föll en tyngd över henne med ens — Arnes ord och Arnes huvud i hennes knä — hon tyckte det öppnade sig liksom en dörr in till ett rum, många mörka vägar in i mera mörker; oglad och beklämd tvekade hon och ville inte se ditin,
»Slikt brukar då icke gift folk göra», sade hon med ens hastigt och liksom lättad. Hon försökte tänka sig Simons tjocka, runda anlet seende upp i hennes med sådana ögon som Arnes nu, hon hörde hans röst — och hon kunde ej annat än le.
»Simon kommer nog aldrig att lägga sig på marken för att leka med mina skor han!»
»Nej för han kan leka med dig i sängen han», sade Arne. Hans röst gjorde henne sjuk och maktlös med ens. Hon försökte skjuta hans huvud ner ur sitt knä, då tryckte han det hårt in mot hennes sköte och sade sakta:
