den lugna och trevliga samvaro som följer när en liten krets av fränder stannar tillsammans efter ett stort gästabud, kände han sig så lätt om hjärtat och så glad som han ej varit på länge.
Nere på gärdet vid smedjan höllo de på och brände ett bål igen — Erlendssönerna, Sigrids äldsta barn, Jon Dolks söner och hans egna döttrar. Simon hängde över gärdsgården en stund och såg på. Ulvhilds scharlakansröda helgdagsklänning sken så grann i solen — hon for hit och dit och släpade ris till bålet — och där låg hon, så lång hon var! Fadern ropade skrattande dit bort, men de hörde honom ej.
På tunet sutto två tärnor och skulle vakta de minsta barnen — de sutto intill frustuguväggen och solade sig, och över deras huvuden brann kvällsljuset som smält guld på den lilla glasrutan. Simon tog liten Inga Geirmundsdotter, hissade henne högt i luften och satte henne på sin arm: »Kan du sjunga för din morbror i dag, Inga-Lill väna viv?» — så satte hennes bror och Andres åt honom och ville bli kastade upp i luften, de också —.
Visslande steg han uppför trappan till höganloftssalen. Solen lyste in så vackert — de hade ställt upp dörren. Människorna därinne sutto så lugnt och trevligt. Uppe vid bordsändan lutade Erlend och Geirmund sig över harpan, som de höllo på att sätta nya strängar på; de hade mjödhornet bredvid sig på bordet. Sigrid låg på sängen och gav sin yngsta son bröstet, Kristin och Ramborg sutto hos henne; en silverkanna stod på fotbrädan mellan systrarna.
Simon hällde sin egen förgyllda bägare full med vin, gick bort till sängen och drack Sigrid till:
»Här få alla törsten släckt, ser jag, utom du, syster min!»
Hon reste sig leende på armbågen och tog bägaren. Spädbarnet gav till ett vredeskrik, för att det blev stört.
Simon satte sig på bänken, fortfor att småvissla och hörde halvt på de andra. Sigrid och Kristin talade om sina barn, Ramborg teg och fingrade på en väderkvarn, som Anders ägde. Männen vid bordet knäppte på harpan och prövade den — Erlend sjöng halvhögt en folkvisa, Geirmund letade sig till melodien på harpan och sjöng efter — de hade så vackra röster båda två.
Om en stund gick han ut på svalen, stod lutad mot den snidade stolpen och såg ut. Från ladugården ljöd det eviga hungriga råmandet. Kunde detta väder hålla sig, så blev kanske icke »vårknipan» så lång i år.
Det var Kristin som kom. Han behövde ej vända sig — han kände igen hennes lätta steg. Hon trädde fram och stod vid hans sida i aftonsolen.
Så fager och fin, att hon aldrig synts honom fullt lika fager. Och med ens kände han det som om han lyfts upp på något vis och själv sam i detta ljus — han drog ett djupt andetag: plöts-
