ligt tyckte han det var bara skönt att leva! En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen —.
Hans egen ljuva vän var hon — och alla tunga och bittra tankar han tänkt voro bara som halvglömda dårskaper. »Arma vännen min — kunde jag allenast göra dig gott! Bleve du allenast glad igen — jag skulle gärna lägga ned mitt liv, kunde det hjälpa dig —»
Åh ja, ty han såg nog hur hennes tjusande ansikte blivit åldrat och tärt. Hon hade fått fullt av små rynkor under ögonen, hyn hade mist sin skära fägring; den hade blivit mycket grövre och solbrynt, och hon var blek under solbrännan. Men för honom kom hon nog att alltid vara lika fager, ty hennes stora grå ögon och den fina, stilla munnen och lilla runda hakan och så hennes lugna, dämpade väsen — voro det vackraste han visste på jorden.
Och så gjorde det gott att en gång igen få se henne klädd så som det hövdes en högboren fru. Den lilla tunna sidenduken täckte endast halvt de gulbruna hårmassorna — flätorna voro uppfästa så, att de stucko fram över hennes öron — det var gråa strimmor i håret nu, men det gjorde ingenting. Och så hade hon på sig en praktfull blå överklänning av sammet, kantad med hermelin — den var så djupt urringad och ärmhålen voro så stora att överbarm och skuldror var det endast som bröstremmarna på ett seldon — det såg vackert ut. Därunder smög sig något sandgult, en underklänning, tätt efter henns kropp, upp till halsgropen och ned till handlederna. Den var knäppt med många små förgyllda knappar, och de rörde honom så innerligt — Gud tillgive honom det, men alla dessa små gyllne knappar gladde honom som åsynen av en änglaskara!
Han stod och kände sitt eget hjärtas starka, lugna slag. Något hade glidit av honom — liksom bojor. Onda, förhatliga drömmar — det var bara nattens bländverk, och nu såg han sin kärlek till henne vid ljusan dag, i full sol.
»Du ser så underligt på mig, Simon — vi ler du så —?»
Mannen log stilla och skälmaktigt men svarade ej. Framför dem låg dalen, fylld av kvällssolens varma guld, fågelflockar kvittrade och läto som ett gnidande på metall däruppe i skogsbrynet — så ljödo taltrastens fylliga, klara toner någonstädes inifrån skogen. Och här stod hon, blev varm av solen, lyste i sin förnäma ståt — utsluppen ur mörka, kalla hus och grova, tunga kläder, som luktade av svett och arbete — Kristin min, det gjorde gott att se dig sådan igen —.
Han tog hennes hand, som låg framför honom på svalens räcke — lyfte den mot sitt ansikte: »Den ringen, som du har där, är fager.» Han vred litet på fingerguldet och lade ner hennes hand igen. Den var skrovlig och röd nu, och han visste ej hur han skulle kunna få det gottgjort mot den — så fager som den varit, hennes långa, smala hand —.
604
