»Det är Arngjerd och Gaute», sade Kristin. »Nu träta de tu igen —»
Under loftsvalen ljödo rösterna ditupp, gälla och vredgade. Nu gav flickan till ett rop av harm:
»Ja, påminn mig om det, du — det tycks mig vara större heder att heta far mins hordotter än äktfödd son till din far!»
Kristin vände sig tvärt om och sprang nedför trappan. Simon följde efter och hörde smällar av två, tre örfilar. Hon stod under svalen och höll sin son i axeln.
De två barnen sågo ned, röda i ansiktet, tigande och trotsiga.
»Jag märker, du vet att bete dig vid gästabud — vi ha heder av dig, din far och jag —»
Gaute såg ned i marken. Lågmält och med vrede svarade han modern:
»Hon sade något — jag vill icke säga det omigen —»
Simon tog sin dotter under hakan, tvang hennes ansikte uppåt. Arngjerd blev rödare och rödare och klippte med ögonen under faderns blick.
»Ja» — hon slet sig från honom — »jag påminde Gaute om att hans far blivit dömd niding och drottsvikare — men först hade han nämnt eder, far — I, sade han, I voren svikaren, och Erlend kunden I tacka för att I sutten rik och fredad här på eder gård —»
»Jag tänkte, du var vuxen mö nu — skall du låta reta dig av barnaord, så du glömmer både folkskick och frändeheder» — han sköt vredgad flickan från sig, vände sig mot Gaute och frågade mycket lugnt:
»Huruledes menar du, Gaute vän, att jag svikit din far? Jag har märkt förr också att du är harmsen på mig — nu får du säga vad det betyder.»
»Det veten I!»
Simon skakade på huvudet. Då skrek pojken, gnisslande av förbittring:
»Det brevet de satte min far å hjul för — för att han skulle tala om vilka som hängt sitt insegel under det — jag har sett det, jag! Det var jag som for med det och brände det —»
»Du tiger!» Erlend kom störtande in mellan dem. Han var likblek i ansiktet ända ut på läpparna, hans ögon lågade.
»Nej, Erlend — nu är det bättre vi få reda på detta. Var mitt namn nämnt i det brevet då?»
»Du tiger!» Rasande grep fadern Gaute i bröst och skuldra. »Dig trodde jag på — du, min egen son! Du vore värd att jag drap dig —»
Kristin sprang fram, Simon också. Pojken kom loss och tog sin tillflykt till modern. Alldeles utom sig av upphetsning skrek han med rasande fart, medan han gömde sig bakom hennes arm:
»Jag tog upp det och såg på sigillen, förrän jag brände det —
