far! Jag tänkte den dag kunde komma då jag kunde tjäna eder med det —»
»Gud fördöme dig —» Hela Erlends gestalt skakades av en kort, torr snyftning.
Simon hade också blivit blek, sedan mörkröd i ansiktet av blygsel för den andres skull. Han vågade ej se ditbort där Erlend stod — mannens förödmjukelse var nära att kväva honom själv, tyckte han —.
Kristin stod som fjättrad — ännu med armarna beskyddande kring sonen. Men inne i hennes hjärna fogade sig blixtsnabbt tanke till tanke:
Erlend hade haft Simons signet i sin värjo en kort tid den våren — svågrarna sålde samfällt Lavrans’ sjöbod på Veöy till klostret på Holm. Erlend hade själv nämnt att detta visst var olagligt, men det blev nog ingen efterräkning. Han hade visat henne signetet och sagt att Simon kunde gärna kostat på sig ett insegel som var mer »fagerlika grävt» — alla tre bröderna hade låtit göra efter sin fars sigill, endast omskriften var olika. Men Gyrds var mycket finare stucket, sade Erlend —.
Gyrd Darre — från honom hade Erlend bragt henne hälsning båda de sista gångerna han kom sunnanfjälls ifrån. Hon kom ihåg att hon undrat över att Erlend gästade Gyrd på Dyfrin — de hade sett varandra den enda gången vid Ramborgs bröllop — Ulv Saksesson var Gyrd Darres svåger, Ulv hade varit med i sammansvärjningen —.
»Du har sett fel, Gaute», sade Simon lågt och fast.
»Simon!» Ofrivilligt grep Kristin sin makes hand. »Kom ihåg — det är fler män än du som föra det märket i sitt sigill —»
»Tig! Skall också du —», Erlend slet sig från sin hustru med ett slags jämmerrop, rusade nedöver tunet mot stallet. Simon började springa efter:
»Erlend — var det min bror —?»
»Och sänd efter piltarna — kommen efter mig I —» ropade Erlend tillbaka åt sin hustru.
Simon upphann honom i stalldörren, grep honom i armen:
»Erlend — var det Gyrd —?»
Erlend svarade ej, försökte vrida sig från honom. Hans ansikte var underligt sammanbitet och dödsblekt.
»Erlend — svara mig — var min bror med dig i de rådslagen?»
»Kanske du vill mäta ditt svärd med mitt också —?» Erlend morrade fram det, och Simon kände att den andre skalv i hela kroppen, medan de brottades.
»Du vet att jag icke vill det —», Simon släppte och sjönk bakåt mot dörrkarmen. »Erlend — så sant Gud led döden för oss — säg om det är så!»
606
