Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/615

Den här sidan har korrekturlästs

Erlend ledde ut Svarten, så att Simon måste stiga åt sidan i dörröppningen. En tjänstivrig huskarl kom med sadel och betsel, Simon tog det och skickade bort mannen. Erlend tog det från Simon.

»Erlend — du kan väl säga det nu! — till mig!» Han visste ej själv varför han skulle tigga så här, som om han bad för sitt liv. »Erlend — svara mig — vid Kristi pinomärken äskar jag det av dig — säg det, människa!»

»Du kan framhärda i att tro det du trodde!» sade Erlend lågt och bitande.

»Erlend — jag trodde — ingenting —»

»Jag vet vad du trodde.» Erlend svingade sig i sadeln. Simon grep hästen vid huvudlaget, den kastade sig oroligt och dansade.

»Släpp — eller jag rider ned dig!» sade Erlend.

»Då spörjer jag Gyrd — jag rider söderut i morgon dag — vid Gud, Erlend, du skall säga mig —»

»Ja, du får nog svar av honom», sade Erlend hånfullt och sporrade hingsten, så att Simon måste ta ett språng åt sidan. Så jagade den förre ut från gården —.


Halvvägs uppe på tunet mötte Simon Kristin; hon hade kappan på. Gaute gick bredvid henne och bar deras klädessäck. Ramborg följde systern.

Gossen såg upp ett ögonblick, rädd och förvirrad. Så vände han bort blicken. Men Kristin fäste de stora ögonen fullt på honom — de voro mörka av sorg och av vrede:

»Kunde du tro det om Erlend — att han skulle svika dig så!»

»Jag trodde ingenting», sade Simon hetsigt. »Jag trodde att han där, odygdsdrängen din, for med snack och i fåvitsko —»

»Nej, Simon — jag vill icke att du skall följa mig», sade Kristin sakta.

Han såg att hon var outsägligt kränkt och sorgsen.


Om kvällen, då han blivit ensam med sin hustru i storstugan — de gingo och klädde av sig och döttrarna sovo redan i den andra sängen — frågade Ramborg med ens:

»Visste du ingenting om detta du, Simon?»

»Nej —! Visste du?» frågade han spänt.

Ramborg kom fram och stod mitt i skenet från ljuset på bordet. Hon var halvt avklädd — i linne och snörkjortel; håret låg upplöst, i lockar, kring hennes ansikte.

»Visste? — Jag tänkte ett och annat. Helga var så underlig» — hennes drag förvredos till ett slags leende, och hon såg ut som om hon frös. »Hon talade om att nu skulle det bli andra tider i Norge. Storhövdingarna» — Ramborg drog munnen på sned i ett krampaktigt leende — »skulle få slik rätt här som i andra land. Riddare — och baroner — skulle de få heta igen —.


607