de på Formo, när han tog in här, och hade han med sig från Hamarköpung något gott åt sina egna barn, så fingo de gärna en smakbit. Men i dag besvärade han sig inte med att se dem.
Han satt på bänken, framåtlutad, med händerna hängande över knäna, stirrade in i elden på härden och svarade då och då något ord på kvinnans ordström. Så nämnde hon att Erlend Nikulausson var på Granheim i dag — det var denna dag odalmännen skulle lämna de förra ägarna första delen av vederlagssumman i handom. Skulle hon skicka ett av barnen till hans svåger och säga besked, så att de kunde följas åt hem?
Nej, sade Simon. Hon kunde ge honom litet mat, och sedan ville han lägga sig och sova en stund.
Erlend träffade han tids nog. Vad han ärnade säga, det ville han ha sagt så att Gaute hörde det. Men han ville helst slippa tala om saken mer än en gång.
Svennen, Sigurd, hade slagit sig ned i eldhuset, medan kvinnan
lagade maten. Ja, strävsam resa — och så hade husbonden varit som
en folkarg stut mest hela vägen. Annars ville Simon Andresson
gärna höra allt nytt från hembygden, som hans svenner kunnat snappa
upp, när de varit på Dyfrin. Han hade oftast en eller flera karlar
från Raumrike i sitt bröd: folk kom och ville gärna bli stadda av
honom, när han var på besök i hembygden, ty han var känd som
en vänsäll och rundhänt man, munter och icke högdragen mot sina
tjänare. Men »håll käft» var nästan det likaste svar som han,
Sigurd, hade fått av husbonden på denna resa.
Han hade nog blivit rent osams med bröderna sina — hade icke ens legat över natten på Dyfrin; de hade lånat hus på en legogård längre bort i bygden. Herr Gyrd — ja, kungen hade gjort hans husbondes bror till riddare nu i julas, skulle hon veta — herr Gyrd hade kommit ut på tunet och hade bett Simon så vackert att han skulle stanna — Simon hade knappt svarat brodern. Och de hade bölat och skrikit och vrålat, herrarna i högloftet — den där herr Ulv Saksesson och Gudmund Andresson hade varit i gården — så fä kunde rädas åt det. Gud månde veta vad de blivit sådana ovänner för —.
Simon kom förbi eldhusdörren, stod ett ögonblick och stirrade in. Sigurd sade i en hast att nu skulle han skaffa sig en syl och ett spänne och ordentligt laga det som hade gått sönder på sadelns remtyg i morse.
»Ha de slikt i eldhuset här i gården —?» slängde Simon åt honom och gick igen. Sigurd ruskade på huvudet och nickade åt kvinnan, när han var utom synhåll.
Simon sköt från sig matfatet och blev sittande. Han var så trött
att han knappt gitte resa sig. Så gick han i alla fall bort och kastade
