utvalt åt dem. Den gamle hade talat med dem en kväll riktigt vackert, så till sist hade de suttit där rent blyga bägge två — om giftermål och vänskap och trofasthet mellan hederliga, höviska äkta makar, ja, slutligen nämnde fadern bön om förböner och mässor. Det var illa att deras far ej också kunnat visa dem någon utväg att glömma — när vänskapen brustit och hedern är död och trofasthet en synd och en lönnlig, skändlig pina, och det icke finns annat kvar efter bandet än ett blödande sår, som aldrig kan läkas —.
Sedan Erlend blivit fri, hade det fallit ett slags ro över honom själv — bara för det en man väl icke kan härda ut att lida så som han gjort den sista tiden i Oslo. Antingen händer det något — eller det blir bättre av sig självt.
Väl till mods hade han ju icke känt sig, då hon flyttade in på Jörundgård med mannen och alla deras barn och han måste sammanträffa med dem, vidmakthålla vänskap och frändskap. Men han tröstade sig — det hade varit så mycket värre, när han måste bo tillsammans med henne, så som det är olidligt för en man att bo med en kvinna, som han älskar, då hon icke är hans hustru och icke hans köttsliga fränka. Och det som hade hänt mellan honom och Erlend den kväll de firade svågerns frigivning ur tornet — han slätade över det: Erlend hade antagligen ej förstått mer än till hälften, och han tänkte nog ej vidare på det. Erlend hade en sådan sällsynt förmåga att glömma. Och han själv hade sin gård och sin hustru, som han höll av, och sina barn.
Han slog sig till ro på ett vis. Han rådde ej själv för att han älskade sin hustrus syster. Hon hade en gång varit hans fästmö — det var ej han som brutit sin tro mot henne. Den tid han vände sin håg till Kristin Lavransdotter, hade det bara varit hans plikt att göra det, eftersom hon var ämnad att bli hans hustru. Att han fick systern — det var Ramborgs vilja — och hennes fars. Lavrans, så klok man han än var, hade icke tänkt på att spörja om han glömt. Han visste för övrigt att icke ens av Lavrans skulle han ha tålt att bli tillspord om den saken.
Han hade ringa förmåga att glömma. Det vållade han icke själv. Och han hade aldrig sagt ett ord, som han bort tiga med. Han rådde icke för att djävulen hemsökte honom med hugskott och drömmar, som kränkte blodets band — godvilligt hade han aldrig givit sig syndiga älskogstankar i våld. Och handlat hade han som fras bror mot henne och hennes anhöriga. Det visste han med sig.
Till slut hade han lyckats känna sig ganska tillfreds med sitt öde.
Så länge han visste att det var han som gjort tjänster åt de två därborta — Kristin och den man hon föredragit framför honom. Alltid hade de nödgats ta emot hans stöd.
Nu hade detta blivit annorlunda. Kristin hade vågat liv och själa-
