hälsa för att rädda hans sons liv. Det var som om alla gamla sår rivits upp, sedan han låtit detta ske.
Och sedan hade han kommit därhän att ha Erlend att tacka för sitt liv.
Och så hade han kränkt honom till tack — ofrivilligt, i sina tankar bara — men ändå!
»— et dimitte nobis debita nostra, sicut et nos dimittibus debitoribus nostris.» Det var underligt att Drotten icke lärt oss att också bedja: »sicut et nos dimittibus creditoribus nostris.» Han visste ej om det var gott latin — hade aldrig varit stark i det språket. Men han visste att »de honom skyldige voro» hade han alltid haft råd att förlåta på något sätt. Honom syntes det mycket svårare att förlåta den som bundit en skuld på hans nacke —.
Och nu, då de kunde sägas vara kvitt — han och dessa båda — kände han varje gammalt agg, som han trampat under sina fötter i åratal, spritta upp och kvickna till.
Han kunde ej längre skjuta undan Erlend i sina tankar — som en fåvitsk gäck den där intet kunde se eller lära eller minnas eller tänka. Nu gjorde den andre hans sinne beklämt, just för det ingen kunde veta vad Erlend såg och tänkte och kom ihåg — han var fullkomligt oberäknelig.
— Mången man får det som ärnats åt en annan, men ingen får en annas lott —.
Det var sant sagt.
Han hade hållit av sin unga fästmö. Hade han fått henne, så skulle han förvisso ha blivit en fullt tillfredsställd man; de hade nog kommit att leva lyckligt med varandra. Och hon skulle ha fortfarit att vara som hon var när de först möttes: blid och sedesam, förståndig, så att en man gott kunde rådföra sig med henne även i större ting, litet egensinnig i småting, men annars foglig, van som hon var under sin fars händer att låta leda och stödja och värna sig — Men så fick denne man väldet över henne — en som icke dugde till att styra sig själv, aldrig hade kunnat vara något värn. Hennes ljuva jungfrulighet hade han härjat, brutit ned hennes stolta sinnesfrid, sprängt denna kvinnosjäl, tvungit henne att till det yttersta tänja och spänna varje gåva hon ägde att utnyttja. Hon hade måst träda fram till försvar för sin älskare, som småfågeln värjer sitt rede med skälvande kropp och gälla skrik, när någon närmar sig boet. Hennes ljuvliga, slanka gestalt hade synts honom som skapad för att bäras på armarna och ömt skyddas av en man — han hade fått se den spännas av en vild vilja, medan hjärtat dunkade i henne av mod och ångest och kamplust och hon stred för man och barn, så som själva duvan kan bli vild och orädd, när hon har ungar.
Hade det varit han själv som varit hennes make, hade hon rönt hans ärbara ömhet i femton vintrar — så visste han nog att hon
014
614
