skulle ha trätt fram för hans sak, om han råkat i olycka. Med klokhet och mod skulle hon stått vid hans sida. Men aldrig skulle han fått se det stenansikte hon vände mot honom den där kvällen i Oslo, då hon talade om att hon varit borta och sett sig om i det huset. Sitt eget namn hade han nog aldrig fått höra henne ropa i sådan vild nöd och jämmer. Och det var icke hans ungdoms ärbara och hederliga kärlek som svarat i hans hjärta. Den tygellöshet som rest sig och ropat sitt svar på hennes vilda känslor — han skulle aldrig ha vetat att där kunde bott något slikt inom hans eget sinne, om det gått med honom och henne som deras fäder uppgjort —.
Hennes ansikte då hon gick förbi honom ut i natten för att skaffa hjälp åt hans barn —! Hon hade ej torts göra den vandringen, hade hon ej varit Erlends hustru, som måst vänja sig att handla oförskräckt, om också hjärtat skalv av ångest. Hennes tårfyllda leende, när hon väckte honom och sade att sonen ropade på sin far — så bristande ljuvt ler endast den som vet både vad det är att förlora och att vinna en kamp —.
Erlends hustru var det han älskade — såsom han älskade henne nu. Men då var väl hans kärlek syndig, och då måste det väl vara som det var — att han var olycklig. Ty han var så olycklig att ibland erfor han blott en enda stor förundran — att det var han själv som kände så här och som icke såg sig någon väg ut ur sin olycka.
När han trampade på sin heder och adeliga ära och påminde Erling Vidkunsson om ting dem ingen hederlig man skulle antytt att han visste — det hade han icke gjort för bröder eller fränder utan endast för henne. Endast för hennes skull hade han kunnat förmå sig till att tigga den mannen så — som de spetälske tigga inför kyrkodörren i köpstäderna och visa fram sina vederstyggliga sår —.
Han hade tänkt — att en gång skulle hon få veta det. Icke allt, icke hur djupt han förödmjukat sig. Men när de båda blivit gamla, hade han tänkt sig, då skulle han säga till Kristin: Jag hjälpte dig så gott jag kunde, ty jag kom ihåg hur innerligt kär jag hade dig den tid jag var din fästman —.
Ett var det som han icke vågade sig in på med sina tankar. Hade Erlend sagt något till Kristin —? Ja, han hade ju tänkt att en gång skulle hon få veta det — av hans egen mun: jag har aldrig glömt att jag höll av dig då vi voro unga. Men var det så att hon visste det och det var av sin man hon hört det — nej, då tyckte han icke han orkade uthärda längre —
Till henne ensam hade han ämnat säga det — en gång, långt härefter. När han tänkte på den stund då han själv prisgav sin hemlighet — på att Erlend hade snubblat rakt på vad han trodde gömt längst inne i hågen! Och Ramborg visste det — fast han icke förstod hur hon hade märkt det —.
