Hans egen hustru — och hennes man — de visste det —.
Simon skrek till, vilt och kvalfullt, kastade sig våldsamt över på andra sidan —.
Hjälpe honom Gud! Nu var det han själv som låg här, flådd, naken, våldförd, blödande av marter och skälvande av blygsel —.
Kvinnan gläntade på dörren, möttes från sängen av Simons heta,
torra vasst glittrande ögon: »Fingen I icke sova? — Nu red Erlend
Nikulausson förbi själv tredje — det var visst två av sönerna hans
som voro med.» Simon mumlade något till svar, vresigt och
obegripligt.
Han skulle unna dem gott försprång. Annars så måste han väl
snart tänka på hemfärden han också —.
Strax han kom in i stugan och lade av sig ytterplaggen, skulle Andres ta hans skinnluva och sätta på sig. Medan pojken satt grensle över bänken och red till farbror Dyfrin, gled den stora luvan ned, än över den lilla näsan, och än bakåt över hans vackra ljusa lockar — Men det halp icke stort att han försökte minnas sådant nu — farbror på Dyfrin månde Gud veta när pilten fick gästa hädanefter —.
Och i stället kom minnet av den andra gossen — Halfrids barn. Erling — det var ej så ofta han tänkte på honom. Ett litet blåblekt barnlik — de dagarna Erling levat hade han knappt sett honom — han måste sitta hos den döende modern. Hade det barnet blivit vid liv, eller hade det åtminstone fått överleva sin mor — så hade han haft kvar Manvik. Då hade han väl sökt sig ett gifte där söderut i landet. En och annan gång hade han kommit norrut för att se till sin gård här i dalen. Då skulle han väl ha — nej, icke glömt Kristin — hon hade lett honom i en alltför underlig dans, för att han skulle kunnat det. För djävulen — en man måtte väl ha lov att minnas som ett märkligt äventyr att han behövt hämta sin fästmö — en ättstor ungmö, fostrad till kristendom och sedlig vandel — från porthus och en annan mans säng. Men då hade han väl icke fortsatt att minnas henne så, att det var honom till plåga och tog bort all god smak från det goda som livet eljest bjöd honom —.
Erling — han skulle ha varit fjorton vintrar nu. När Andres en gång kom så nära mannaåldern, var han själv gammal och orkeslös.
Håhå, jaja — Halfrid — du hade det icke för gott med mig, du. Så oförskyllt är det väl icke jag fått det så —.
Då hade Erlend Nikulausson för visso fått böta med livet för sin lättsinnighet. Och Kristin setat som änka på Jörundgård nu —.
Och han själv hade gått och knotat över att han var gift man.
616
