Det fanns ingenting så oförnuftigt att han icke trodde sig själv om det nu —.
Blåsten hade stillnat, men stora, våta flingor av vårsnö föllo ännu,
när Simon red från taverngården. Och nu mot kvällen togo
fåglarna till att vissla och drilla i skogssnåren trots snöfallet.
Som en reva i hullet spricker upp igen vid en häftig rörelse, sved ett litet minne till. Nyss — under hans påskgille — hade de stått ute och låtit sig stekas av middagssolen — en liten skara. Högt i björken över dem satt en rotgel och sjöng mot den ljumma, blå luften. Geirmund kom haltande runt husknuten, släpande sig fram vid sin stav och med handen på sin äldsta sons skuldra. Han såg upp, stannade och härmade fågeln. Gossen spetsade också munnen och visslade. De kunde göra efter nästan all fåglalåt, Kristin stod ett stycke därifrån bland några andra kvinnor. Hon Iog så vackert, medan hon lyssnade.
Fram emot solnedgången lättade skyarna i väster — vällde gyllenfärgade in mot de vita fjällväggarna, fyllde klyftor och smådalar likt grå dimma. Älven glittrade matt som mässing — den brusade öppen och mörk kring stenarna i strömdraget, och på varje sten låg en liten vit kudde av nysnö.
Det gick ej fort med de trötta hästarna i det tunga väglaget. Det var mjölkvit natt med fullmåne, som tittade fram mellan drivande dis och skyar, när Simon red nedåt branterna vid Ulaån. När han kommit över bron och ut på de jämna furumoar där vintervägen gick, sträckte hästarna ut bättre — de visste att det bar mot stallet. Simon klappade Digerbeins ångande våta hals. Han var i alla fall glad att denna färd snart var till ända. Ramborg sov väl för länge sedan.
Där vägen plötsligt svänger ut ur skogen, låg en liten stuga. Han var alldeles inpå den, då han varseblev att några män till häst höllo framför dörren. Han hörde Erlends röst ropa:
»Är det avtalat då — du kommer första dagen efter helgen — jag kan säga det till min hustru —?»
Simon ropade en hälsning. Det skulle sett alltför underligt ut att icke stanna och färdas vidare i sällskap med dem, men han sade åt Sigurd att rida i förväg. Så red han bort till de andra: det var Nåkkve och Gaute. Erlend kom fram från stugdörren i detsamma.
De hälsade varandra åter — de tre andra något tvunget. Han kunde se deras ansikten, men icke alldeles tydligt i den skumma dagern. Det tycktes Simon att deras miner voro osäkra, forskande och ovilliga på en gång. Så sade han genast:
»Jag kommer från Dyfrin, svåger.»
»Ja, jag hade sport att du skulle ha rest söderut. Erlend stod
