och trott om mig i fyra år. Jag har alltid tänkt gott om dig, Gaute.»
Gossen drev sin häst några steg framåt, räckte fram handen, och Simon såg att hans ansikte mörknade, som om han rodnat:
»I får förlåta mig, Simon!»
Simon tryckte hårt barnets hand. Stundom kunde Gaute vara så lik sin morfar i anletsdragen att Simon blev underlig till mods. Han var något hjulbent och liten till växten — när han gick — men han var en ypperlig ryttare, och till häst såg han ut som det fagraste mansämne någon far kunde glädja sig åt.
Nu redo de norrut alla fyra, gossarna först, och när dessa kommit utom hörhåll, återtog Simon:
»Du förstår, Erlend — jag menar du icke med rätta kan lasta mig för att jag sökte upp min bror och bad honom säga mig sanningen om denna sak. Men jag vet att I haden orsak att vredgas på mig, du och Kristin. Ty först då dessa» — han famlade efter orden — »underliga tidender framkommo — detta som Gaute sade om mitt sigill — jag kan icke neka till att jag tänkte — jag förstår att I trodden jag tänkte — det jag skulle haft vett nog att veta var otänkbart. Så jag säger ej annat än att du har grund att vara harmfull —», sade han omigen.
Hästarna plaskade genom snösörjan. Det dröjde litet, innan Erlend svarade, och då ljöd hans röst helt blid och saktmodig:
»Icke vet jag vad annat du kunde tänka heller. Det låg väl närmast till hands att tro —»
»Åh nej, jag kunde nog vetat det var omöjligt», avbröt Simon utpinad. Strax därefter frågade han:
»Har du trott att jag visste detta om mina bröder? Att det var för deras skull jag försökte hjälpa dig?»
»Nej?» sade Erlend förundrad. »Jag förstod ju att det kunde du icke veta. Jag hade ingenting sagt, det visste jag ju. Och att dina bröder icke skulle försäga sig, det menade jag mig tryggt kunna lita på», han skrattade sakta. Så blev han allvarsam. »Jag visste väl», sade han vekt, »du gjorde det för vår svärfars skull — och för att du är god —»
Simon red en stund och sade ingenting.
»Du har varit beskt vred, kan jag tänka?» frågade han så.
»Åh! — Då jag fick tid att tänka mig för — jag förstår ju, det var icke någon annan uttydning du kunde gissa på —»
»Och Kristin?» frågade Simon ännu lågmältare.
»Ja, hon —!» Erlend skrattade som förut. »Du vet, hon kan icke lida att någon pekar åt mig — utom hon själv. Hon tänker väl hon reder sig gott därmed allena. Det är som med våra barn. Gud nåde mig, om jag lastar dem med ett ord! Men du må veta, jag talade henne till rätta —»
