»Gjorde du —?»
»Ja, med tid och lämpor skall jag få henne att förstå. Du vet, Kristin är sådan att, när hon får tänka sig för, så måste hon komma ihåg att du har visat oss så trofast vänskap att —»
Simon kände sitt hjärta skälva krampaktigt och häftigt. Det föreföll honom outhärdligt — den andre tycktes ju mena att nu kunde de slå denna sak ur hågen. Hans ansikte i det bleka månljuset såg så innerligen fredsällt ut. Simons röst skalv av sinnesrörelse, då han tog till orda:
»Förlåt mig, Erlend, jag begriper icke hur jag kunde tro —»
»Du hör ju», avbröt den andre litet otåligt, »att jag begriper det. Det tyckes mig, du kunde näppeligen tro annat —»
»Gud give, de två vettlösa ungarna aldrig hade talat!» utbrast Simon häftigt.
»Ja — Gaute har aldrig fått slika hugg förr i sitt liv — Och allt kom sig av att de trätte om sina förfäder — den där Reidar Birkebein och kung Skule och biskop Nikolas.» Erlend skakade på huvudet. »Men tänk nu ej mera på det, svåger — bäst vi glömma det, så hastigt vi kunna —»
»Jag kan icke!»
»Nej, Simon!» Det kom som en invändning, vänligt förundrat. »Det är då ej värt att tagas så tungt —!»)
»Jag kan icke, hör du! Jag är icke så god man som du. Jag kan icke så lätt förlåta dem som jag gjort orätt.»
»Jag förstår icke vad du menar?» sade Erlend som förut.
»Jag menar» — Simons ansikte var alldeles förvridet av smärta och lidelse; han talade lågt, som om han pressade tillbaka en lust att skrika ut. »Jag menar — jag har hört dig tala välvilligt om Sigurd lagman på Steigen, den gamle man från vilken du rövade hustrun. Jag har sett och förstått att du älskade Lavrans med full sonlig kärlek. Och aldrig har jag märkt att du bar harm mot mig, för det du — lockade från mig min fästmö — Jag är icke så storhågad som du tror, Erlend — jag är icke så storhågad som du — jag — jag bär harm mot den man som jag gjort orätt —»
Blekfläckig i kinderna av spänning stirrade han den andre in i ögonen. Erlend hade lyssnat till honom med halvöppen mun.
»Detta har jag aldrig märkt förrän nu! — Hatar du mig, Simon?» viskade han överväldigad.
»Tyckes dig icke jag har orsak till det —?»
Ofrivilligt hade båda männen hållit in sina hästar. De sutto och stirrade varandra i synen: Simons små ögon glittrade som stål. I det disvita nattljuset såg han att Erlends smala anletsdrag arbetade, som om något bröt fram inom honom — ett uppvaknande —. Han såg upp under halvt fällda ögonlock, bet sig i den darrande underläppen.
»Jag orkar icke möta dig mera!»
620
