»Människa! — Det är nu tjugu år sedan —», utbrast Erlend överväldigad och förvirrad.
»Ja. Tyckes dig icke att — hon — är värd att minnas i tjugu år?»
Erlend rätade på sig i sadeln — mötte Simons blick fast och fullt. Månljuset tände en blågrön gnista i hans stora, ljusa ögon.
»Jo. Gud — Gud signe henne!»
Ett ögonblick satt han så. Sen sporrade han sin häst och jagade framåt stigen, så att den våta sörjan stänkte om honom. Simon höll in Digerbein — han hade så när blivit avkastad, så plötsligt hejdade han hästen. Han dröjde där i skogsbrynet, tumlande det otåliga djuret, så länge han kunde urskilja hovslagen i snövällingen.
Ångern överväldigade honom, så snart han sagt det. Han ångrade sig, och han blygdes, som om han skulle ha slagit det värnlösaste — ett barn — eller ett fint och milt, oskäligt djur — i vettlös vrede. Han kände sitt hat som en splittrad lans — han hade splittrats själv av sammanstötningen med denne mans vanvettiga oskuld — så föga förstod den olycksfågeln Erlend Nikulauson, så det var som han skulle vara både hjälplös och menlös —.
Han svor och förbannade halvhögt, medan han red. Menlös — karlen var långt över det andra tjugutalet år — han fick snart tåla att tilltalas som man av man. Hade Simon sårat sig själv, så fick det, djävulen anamme honom, räknas för gott köp, om han bara en gång kommit åt att klämma Erlend!
Nu red han hem till henne — Gud signe henne, lät han! Och sedan var det slut med att gå där och stampa i denna syskonkärlek — de två därborta och han och de som tillhörde honom. Han slapp mötas mera med Kristin Lavransdotter —
Den tanken gjorde honom andlös — Lika gott, för djävulen! Om ditt öga är dig till förargelse, så riv ut det, sade prästerna. Mest hade han gjort detta, sade han till sig själv, för att undslippa denna bror- och systerkärlek med Kristin — han stod inte ut längre —.
En enda önskan hade han nu — att Ramborg icke måtte vakna, när han kom hem.
Men då han red mellan gärdsgårdarna, såg han att där stod någon i mörk kappa inne under asparna. Det blänkte vitt om hennes huvudkläde.
Hon hade gått där och väntat, sade hon, alltsen Sigurd kom hem. Tärnorna voro i säng, och Ramborg öste själv upp ur grötgrytan, som stod i ugnsmynningen och höll sig varm, bar fram fläsk och bröd och hämtade nytappat öl.
»Skall du icke lägga dig nu, Ramborg?» frågade mannen, medan han åt.
