Ramborg svarade ej. Hon gick bort till sin väv och började träda de små brokiga nystanen ut och in genom ränningen. Hon hade satt upp en bildvävnad före jul, men hon hade ej kommit långt med den ännu.
»Erlend red norrut för en stund sedan», sade hon. Hon stod med ryggen till. »Jag hade trott, efter vad Sigurd sade, att I skullen komma i följe.»
»Nej — det föll sig icke så —»
»Erlend längtade mera hem till sängen än du?» Hon skrattade litet. Då hon ej fick svar, sade hon åter: »Han längtar visst alltid hem till Kristin, när han haft ärende bort —»
Simon teg en god stund, innan han svarade: »Erlend och jag skildes ej som vänner.» Ramborg vände sig tvärt om — han berättade då vad han hört på Dyfrin och om första delen av sitt samtal med Erlend och hans söner.
»Det synes mig nu föga rimligt att I bleven ovänner om detta — då I ända tills nu kunnat hålla vänskapen vid makt.»
»Kanske — men nu gick det så. Men det tar för lång tid att tala om allt detta i kväll.»
Ramborg vände sig mot väven och sysslade åter med arbetet.
»Simon!» — frågade hon med ens. »Minns du en saga, som Sira Eirik läste för oss en gång — ur Bibeln — om en mö, som hette Abisag av Sunem?»
»Nej.»
»Då kung David var gammal och väl till ålders kommen, kunde han icke varda varm», började hustrun, men Simon avbröt henne:
»Ramborg min, det är alltför långt lidet på natten; det är icke tid att börja berätta sagor nu. — Nu minns jag också hur det var med henne som du nämnde —»
Ramborg slog ett tag med vävskeden, teg litet, så talade hon igen:
»Minns du den sagan då som far kunde — om ’Tristan hin fride[1] och Isodd bjarte[2] och Isodd svarte’?»
»Ja, den minns jag.» Simon sköt ifrån sig matfatet, strök sig om munnen med baksidan av handen och steg upp. Han ställde sig framför eldstaden; med ena foten uppe på kanten, armbågen på knät och hakan i handen stod han och såg in i elden, som höll på att brinna ut inne i den murade öppningen. Ur hörnet borta vid väven kom Ramborgs röst, spröd och bristfällig:
»Jag tänker alltid, när jag hör de sagorna, att sådana män som kung David och herr Tristan — det tyckes mig oförnuftigt — och grymt — att de ej älskade dessa unga brudar, som buro till dem sin mödom och sitt hjärtas älskog med blidhet och täckelig heder, mera än sådana kvinnor, fru Batseba eller Isodd bjarte, som
622
