»Nej, det är visst sant sagt det, Ramborg», sade Simon lugnt. »Men då kan du väl själv förstå hur vettlöst det är att du plågar mig med din svartsjuka.»
Ramborg drog sina händer till sig.
»Jag menade icke så heller, Simon. Men aldrig har du hållit mig så kär som du höll henne. Ännu leker hon dig ständigt i hågen — på mig tänker du föga, när du icke ser mig.»
»Det vållar icke jag, Ramborg, att en mans hjärta är skapat på det viset, att det som skrives därpå, när det är ungt och friskt, står ingrävt djupare än alla runor som ristas senare —»
»Har du aldrig hört det ord som säger att mannens hjärta är det första som kvicknar i moderlivet och det som sist dör i honom?» sade Ramborg sakta.
»Nej — Finns det ett ordstäv som säger så —? Ja, det kan väl vara sant också.» Han strök flyktigt över hennes vita kind. »Men skola vi i säng i natt, så få vi nu lägga oss», sade han trött.
Ramborg somnade om en stund, och Simon smög undan sin arm från hennes nacke, flyttade sig längst ut mot sängkanten och drog upp fällen tätt under hakan. Hans skjorta var alldeles våt uppe vid axeln av hennes tårar. Det gjorde honom innerligt ont om hustrun — och på samma gång kände han med en ny förtvivlan att han ej längre kunde reda sig i samlivet med henne genom att behandla henne som om hon vore ett blint, oerfaret barn. Nu måste han finna sig i att veta att Ramborg var en fullvuxen kvinna.
På rutan ljusnade det redan — majnatten höll på att lyktas. Han var så dödstrött — i morgon var mässodag. Icke ville han fara till kyrkan i morgon — ehuru han väl kunde behöva det. Han hade lovat Lavrans en gång att han aldrig skulle försumma en mässa utan fullgiltig orsak — men det hade ej hulpit honom stort att han hållit det löftet i alla dessa år, tänkte han bittert. I morgon red han icke till mässan —.
