där, ett litet stycke bort inom en klunga bönder. Han hälsade på henne och hennes närmaste med en huvudböjning, men det var första gången han icke kom fram, räckte handen till hälsning och började samtala med dem.
Men Ramborg gick fram till sin syster och tog hennes hand:
»Illa är det, syster, att våra män råkat i osämja — men du och jag skola icke vara osams för det —», hon höjde sig på tå och kysste Kristin, så att folket på kyrkogården kunde se det. Men Kristin visste ej riktigt hur det var — hon tyckte, hon kände på sig att Ramborg i alla fall inte var så bedrövad. Hon hade ju aldrig tyckt om Erlend — Gud månde veta om hon ej retat upp sin man mot honom med eller mot sin vilja —.
Ramborg kom dock sedan alltid fram och hälsade på sin syster, när de möttes vid kyrkan. Ulvhild frågade högröstat varför mostern icke mera kom söderut till dem, så sprang hon bort till Erlend, klängde sig inpå honom och de äldsta sönerna. Arngjerd stod stilla vid sin styvmors sida, tog Kristin i hand och såg förlägen ut. Simon och Erlend och hans söner undveko varandra mycket noga.
Kristin saknade också smärtsamt sina systerbarn. Hon hade fäst sig vid de två flickorna. Och en dag då Ramborg hade tagit sin son med sig till mässan och Kristin efter gudstjänsten kysste Andres, brast hon i gråt. Den späda ömtåliga gossen hade blivit henne så kär — och hon rådde ej därför, men då hon själv nu icke hade några riktiga småbarn mer, hade det varit som en tröst för henne att få pyssla om den lilla systersonen och skämma bort honom, när föräldrarna tagit honom med sig till Jörundgård.
Av Gaute fick hon höra litet närmare om saken, ty han sade
henne huru orden fallit sig mellan Erlend och Simon, den natten
då de möttes vid Skinnfälls-Gudruns stuga. Ju mer hon tänkte på
saker och ting, desto mer blev hon övertygad om att Erlend hade
mest orätt. Hon hade varit förbittrad på Simon — så pass borde
han nu ha känt sin svåger, så han kunde veta att svikit och
bedragit sin frände på vanhedrande sätt hade Erlend icke — hur
mångt och mycket underligt han nog kunde göra i tanklöshet och
häftighet — och när han såg vad han ställt till, betedde han sig
ofta mest likt en skygg hingst som har slitit sig och blir vild av
skräck över vad den släpar med sig.
Men att Erlend aldrig kunde förstå — att ibland behövde andra människor tillvarataga sin fördel gentemot det ogagn Erlend hade sådan sällsynt förmåga att göra! Och då aktade Erlend varken på vad han sade eller hur han bar sig åt. Hon kom ju ihåg för egen del, från den tid då hon ännu var ung och vek till sinnes — gång på gång hade hon känt som om han trampat på hennes hjärta i sin hänsynslösa framfrart. Sin egen borr hade han skilt sig från — redan innan Gunnulv gick i kloster hade han dragit sig undan från dem,
