och hon hade förstått att det var Erlends skuld — så ofta som han kränkt sin fromma och värdiga bror, fastän Gunnulv aldrig gjort Erlend annat än gott, såvitt hon kunde begripa. Och nu hade han stött ifrån sig Simon, och när hon ville veta vad som vållat ovänskapen mellan honom och deras enda vän, satte han bara upp en högmodig min och svarade att det kunde han ej säga henne —.
Till Nåkkve hade han sagt mera, det märkte hon.
Modern blev sårad och orolig, när hon märkte att Erlend och den äldste sonen tego eller bytte samtalsämne, så snart hon kom in till dem, och det hände ej så sällan.
Både Gaute och Lavrans och Munan höllo sig mer till modern än Nikulaus någonsin gjort, och hon hade alltid talat mera med dem än med honom. Men likväl tyckte hon alltid att den förstfödde på ett vis stod hennes hjärta närmast av alla barnen. Och sedan hon kommit att bo på Jörundgård igen, hade minnena från den tid då hon bar denna son under sitt hjärta och från hans födelse blivit underligt levande och nära. Ty hon fick röna på många sätt att här i Sil hade folk icke glömt hennes ungdomssynd. Det var nästan som om man ansåg att hon besudlat hela hembygdens ära, då hon, dotter till den man som alla höllo för hövdingen här, hade kommit på villovägar. De hade icke förlåtit detta och ej heller att hon och Erlend fogat åtlöje till hans sorg och skam, när de narrade honom att skänka bort en förförd mö genom det ståtligaste bröllop som stått i mannaminne här i norddalen.
Kristin visste ej om Erlend hade reda på att folk nu åter tuggade om dessa gamla samtalsämnen. Men gjorde han det, så var det honom väl likgiltigt. Hennes sambygdingar räknade han bara för vadmalsbönder och torpare allihop — och han lärde hennes söner att tänka likadant. Det sved i hennes själ vid medvetandet att dessa människor, som hållit av henne och velat henne så väl, den tid hon hetat Lavrans Björgulfsons väna dotter, Norddalens ros, ringaktade Erlend Nikulausson och hans hustru och dömde dem hårt. Hon tiggde dem ej något, hon grät icke över att hon blivit en främling bland dem. Men det gjorde ont. Och det tycktes henne som om, själva de branta bergväggarna kring dalen, som hade hägnat hennes barndom, nu med en annan uppsyn sågo ned på henne och hennes hem — svarta av hot och stengrå av hård vilja att kuva henne.
Och en gång hade hon gråtit bittert — Erlend hade vetat om det, och han hade ej haft mycket tålamod med henne då! När han förstod att hon gått ensam de många månaderna med hans barn tyngande under sitt rädda, sorgsna hjärta, då hade han icke tagit henne i sin famn och tröstat henne med mildhet och ömma ord. Förbittrad och skamsen hade han blivit, då han såg att nu kom det i dagen hur ohederligt han handlat mot Lavrans — men
628
