han hade ej tänkt på att det måtte väl vara tyngre för henne, dag hon måste stå utskämd inför sin stolte och kärleksfulle far.
Och inte hade Erlend hälsat sin son med alltför stor glädje, när hon äntligen burit detta barn fram till livet och dagens ljus. Den stund då hon blivit förlossad efter ändlös själsångest och fasa och kval och hon såg sin hemska, oformliga syndabörda få liv under prästens starka böner och bli det älskligaste, fullkomligt friska barn — då hade det varit som om hennes hjärta smultit av ödmjuk glädje, och själva det heta, trotsiga blodet i hennes kropp blev till söt och vit, oskyldig mjölk. Ja, med Guds hjälp blir det väl folk av honom, sade Erlend, då hon låg där i sin säng och ville ha honom att glädja sig med henne över denna kostliga dyrgrip, som hon knappt kunde uthärda att släppa ur sina armar, medan kvinnorna skötte barnet. Sina barn med Eline Ormsdotter var han då kär i, det hade hon både sett och förstått. Men när hon bar Nåkkve till fadern och ville lägga honom på mannens arm, så rynkade Erlend på näsan och frågade vad han skulle göra med den ungen, som läckte både upptill och nedtill. År och dag gick Erlend och såg med ovilja på sin äldsta äktfödda son, kunde ej glömma att Nåkkve kommit till världen vid oläglig tid — ehuru pilten var ett så snällt och lovande barn att varje far måste fröjda sig som såg en sådan son växa upp för att träda i hans ställe.
Och Nåkkve hade älskat sin far så att det var rent underligt att se — allt sedan han var helt liten. Han hade lyst som solen över hela sitt lilla fagra anlete, när fadern tog honom mellan sina knän ett ögonblick och talade ett par ord med honom eller han fick hålla fadern i hand tvärsöver tunet. Troget hade Nåkkve giljat till sin fars ynnest, den tid då Erlend tyckt mer om alla de andra barnen än om detta. Björgulf hade varit faderns gunstling, medan gossarna voro små, och då hade Erlend stundom tagit sina småpojkar med sig upp på riddarloftet, när han hade ärende dit — där förvarades alla rustningar och vapen, som icke voro i dagligt bruk på Husaby. Medan fadern pratade och skämtade med Björgulf, satt Nåkkve alldeles stilla på en kista och suckade av idel välbehag, bara för att han fick lov att vara med där.
Men alltefter som tiden led och Björgulfs dåliga syn vållade att han icke kunde färdas ute med Erlend så lätt som de andra sönerna och Björgulf blev inbunden och fåmält även mot fadern, så blev detta annorlunda. Nu tycktes Erlend nästan vara litet skygg inför den sonen. Kristin undrade om Björgulf i sitt hjärta lastade fadern, för att han förspillt deras välgång och dragit sönernas framtid med sig i sitt fall — och om Erlend visste eller anade det. Hur det nu var, så tycktes Björgulf ensam av Erlends söner icke se upp till honom i blind kärlek och gränslös stolthet över att kalla honom sin far.
