Vid denna tid rådde stor oro i Norge, och rykten foro och flögo uppåt dalbygderna, några rimliga och andra rent otroliga. Storhövdingarna söder- och västerut i riket voro så missnöjda med kung Magnus’ regemente — det sades att de rent ut hotat att gripa till vapen, resa allmogen och förmå herr Magnus Eriksson att härska efter deras råd och vilja, annars skulle de taga hans mosterson, den unge Jon Haftorsson av Sudrheim till kung — hans mor, fru Agnes, var dotter till salig kung Håkon Hålägg. Om Jon själv spordes ej stort, men hans broder Sigurd skulle stå i speten för hela företaget, och Bjarne, Erling Vidkunssons unge son, var med — folk sade att Sigurd utlovat att, om Jon blev kung, skulle han ta en av Bjarnes systrar till sin drottning, ty jungfrurna på Giske härstammade också från de gamla norska konungarna. Herr Ivar Ogmundsson, som förr varit kung Magnus’ bästa stöd, skulle nu ha gått över till dessa unga hövdingars läger och många fler av landets rikaste och mest ättstora män för övrigt — om Erling Vidkunsson själv och biskopen av Björgvin sade folk att de sköto på bakifrån.
Kristin lyssnade ej mycket till dessa rykten; hon tänkte bittert att de voro ju småfolk nu, rikets saker rörde dem icke mera. Men hon hade dock talat litet därom med Simon Andresson förra hösten, och hon visste att han också talat med Erlend om det. Men hon förstod att Simon ogärna nämnde något om dessa ting — i viss mån därför att han icke tyckte om att hans bröder inblandade sig i slika farliga ärenden. Gyrd blev i varje fall förd i ledband av sin hustrus fränder. Men han var också rädd för att det ej kunde vara till hugnad för Erlend att sådant omtalades, eftersom han var född till att taga säte där varest män rådslogo om Norges rike, men nu hade olyckan utestängt honom från hans jämlikars lag.
Men Kristin märkte att Erlend talade med sina söner om dessa ting. Och en dag hördes hon Nåkkve säga:
»Men vinna dessa herrar sin rätt mot kung Magnus, då kunna de väl icke vara så usla far, att icke de taga upp eder sak och tvinga kungen att gottgöra sin orätt mot er.»
Erlend skrattade; då återtog sonen:
»I visaden först dessa herrar vägen och minden dem om att det icke var norska hövdingars sed förr i världen att sitta i ro och tåla olaglig framfärd av sina kungar. Det kostade eder odal och län — de män som gått i samråd med eder sluppo undan utan en reva i skinnet — I allena fingen böta för dem alla —»
»Ja, då ha de ju ändå bättre grund till att glömma mig», sade Erlend leende. »Och Husaby har ärkestolen fått i pant. Jag tror icke herrarna av rådet vilja kälta på den fattiga stackaren kung Magnus att han skall lösa ut det —»
»Kungen är eder frände, och lika så Sigurd Haftorsson och de flesta av dessa män», svarade Nåkkve häftigt. »Icke kunna de
