snart tid för månen att gå upp, och på det ställe där den stod bakom fjällen, drevo några små skyar och glänste som silver i nedre kanten; himlen blev ljusare och ljusare, lik immig metall.
Hon sprang mellan gärdsgårdarna, över vägen och uppför backen mot kyrkan. Den sov, svart och igenstängd, men hon gick fram till korset, som stod där nära invid, till minne av att Sankt Olav hade vilat här en gång då han flydde för sina ovänner.
Kristin knäföll på stenen och lade sina knäppta händer på fotstycket: »Heliga kors, starkaste mast, fagraste trä, de krankas bro till hälsoläkedoms fagra stränder —»
Vid bönens ord var det som om hennes längtan vidgat sig allt mer och mer, likt vatturingar. Varje enskild tanke, som vållat henne oro, jämnades ut, hennes sinne blev mera stilla, mera ömt, det kom ett blitt, tanketomt vemod i stället för hennes sorger.
Hon blev liggande på knä och förnam alla nattens ljud. Vinden suckade så underligt, älven brusade bortom lunderna bak kyrkan, och bäcken rann helt nära tvärsöver vägen — och överallt, nära och fjärran i mörkret, skymtade hon med syn och hörsel små strängar av rinnande och droppande vatten. älven glimmade vit nere i bygden. Månen gled upp över en liten klyfta, det glittrade litet på daggvåta blad och stenar, och det lyste matt och dunkelt om det nytjärade timret i klockstapeln vid kyrkogårdsgrinden. Så blev månen borta igen, där åsen sköt rygg något högre. Nu var det många fler vita och skimrande skyar på himlen.
Hon hörde en häst, som kom i långsamt skritt högre upp på vägen, mansröster talade oavlåtligt och dämpat. Folk var hon icke rädd för här, så nära hemmet, där hon kände varenda människa; hon blev trygg av det.
Faderns hundar stormade inpå henne, snodde runt och foro som pilar tillbaka in i dungen, vände och sprungo upp kring henne igen, och fadern ropade en hälsning, i detsamma han kom fram mellan björkarna. Han ledde Guldsvein vid tygeln; ett knippe fågel hängde och svängde frampå sadeln, och Lavrans bar på vänstra handen höken med huvan på. Han var i sällskap med en lång, kutryggig man i munkkåpa, och innan Kristin sett hans anlete, visste hon att det var broder Edvin. Hon gick dem till mötes och var inte mera förundrad än om hon skulle ha drömt det; hon endast log, då Lavrans frågade henne om hon kände igen deras gäst.
Lavrans hade träffat honom uppe vid Rostbron; så hade han lyckats övertala honom att följa med hem till gården och stanna över natten. Men broder Edvin ville äntligen få lov att ligga i nöthuset: »för jag är nu vorden så lusig», sade han, »så I icke kunnen ha mig inne i de goda sängarna».
Och för allt vad Lavrans talade och bad, så höll munken fast vid sin föresats, ja, först ville han till och med att de skulle ge honom maten ute på tunet. Till slut fingo de honom dock med in i stugan,
56
