utan skam svika den man av Norges adel som förde sin sköld med heder till landamäret norrut och rensade Finnmarken och Gandvikskusten från kungens och Guds ovänner — nidingar månde de då vara —»
Erlend visslade.
»Son — ett kan jag säga dig. Icke vet jag vad ända Haftorssönernas förehavande månde få, men jag vågar min hals på att de icke drista sig till att visa herr Magnus ett naket norskt svärd. Snack och dagtingan tänker jag det blir och icke ett pilskott. Och de karlarna komma icke att lägga sig ut för min skull, ty de känna mig och veta att jag är icke så kittlig för slipat stå! som några av de andre —
— Fränder, säger du — ja, de äro dina fyrmänningar, både Magnus och dessa Haftorssöner. Jag minns dem från den tid jag tjänade i kung Håkons gård — det var gott för min fränka fru Agnes att hon var kungadotter — annars hade hon fått gå på bryggorna och rensa fisk, om icke en sådan fru som din mor velat taga henne till hjälp i ladugården och gudfruktig misskund. Mer än en gång har jag torkat dessa Haftorssöner om snuten, när de skulle föras in till sin morfar och de kommo springande i hallen så snoriga som de krupit ned ur moderns knä — och klappade jag till dem av kärligt frändesinne, för att lära dem litet folkskick, så skreko de som stuckna grisar. Jag har hört sägas, det skall ha blivit folk av dessa Sudrheimsungarna till sist. Men väntar du frändehjälp från det hållet, så söker du stöd i hundens rumpa —»
Efteråt sade Kristin till Erlend:
»Nåkkve är så ung, käre husbord min — tyckes dig ej det är föga rådligt att tala så öppet om slika saker med honom?»
»Och du är så blidmält, kära hustru min», sade Erlend leende, »så jag märker du vill tillrättavisa mig. När jag var vid Nåkkves ålder, for jag norrut till Vargöy första gången. — Hade fru Ingeborg varit mig huld och trofast», brast han häftigt ut, »då skulle jag sänt Nåkkve och Gaute henne tillhanda — där i Danmark kunde det nu varit väg framåt för tu vapenglada svenner, som icke äro blödiga —»
»Jag tänkte icke», sade Kristin bittert, »då jag födde dessa barn, att våra söner skulle söka sitt bröd i främmande land.»
»Du vet att det tänkte ej heller jag», svarade Erlend. »Men människan spår, och Gud rår —»
Sedan sade Kristin till sig själv att det var ej endast så att
hennes hjärta sårades, när hon märkte hur Erlend och sönerna, nu då
de växte till, uppförde sig som om deras angelägenheter skulle
ligga över en kvinnas fattningsgåva; men hon fruktade också
Erlends tanklösa tal — han kom aldrig ihåg att sönerna ej voro
stort mer än barn.
632
