Eyvor Håkonsdotter, fann då alltid tillfälle att träffa honom och prata med honom. Kristin var föga nöjd med detta, hon tyckte ej om flickan och kunde inte heller se att Eyvor var vacker, så som de flesta män tyckte. Hon var glad den dag hon fick veta att Eyvor dragit hem igen till Raumsdalen.
Men hon trodde nu icke att Nåkkve hade brytt sig särskilt om Eyvor, i synnerhet som hon hörde hur Frida gick och pratade dumheter om dottern på Loptsgård, Åsta Audunsdotter, och retades med Nåkkve för hennes skull.
Kristin var i brygghuset en dag och kokade enrislag, då hörde hon att Frida omigen gick på med detta. Nåkkve var tillsammans med Gaute och fadern utanför på bakgården; de höllo på att bygga en båt, som de ville ha på fisketjärnen uppe i fjället — Erlend var en tämligen god båtbyggare. Nåkkve blev ond, men nu började också Gaute på att retas — Åsta kunde väl vara ett lämpligt gifte —.
»Spörj henne själv, om du menar det!» sade brodern häftigt.
»Nej, jag vill icke ha henne», svarade Gaute, »ty jag har hört att rött hår och furuskog trivas på ofruktsam jord — men du tycker ju rött hår är fagert —»
»Det ordet höves nu ej heller om kvinnor, sonen min», sade Erlend och skrattade. »De rödhåriga kvinnorna äro gärna vita och mjuka i hullet —»
Frida skrattade hejdlöst, men Kristin blev ond; detta tycktes henne lättsinnigt tal med sådana unga pojkar. Hon påminde sig också att Sunniva Olavsdotter hade haft rött hår, fast hennes vänner kallade det gyllene. Då sade Gaute:
»Var glad du, om icke jag säger jag törs ej för synden! Under vitsöndagsvakan satt du med Åsta i tiondeladan hela den tid vi dansade på kyrkbacken — så du måtte väl finna behag i henne —»
Nåkkve skulle till att flyga på brodern — i detsamma kom Kristin ut. När Gaute gått, frågade modern den andra sonen:
»Vad var detta, som Gaute sade om dig och Åsta Audunsdotter?»
»Jag tror icke, mor, att här blev något sagt som I icke hörden», svarade gossen — han rodnade och rynkade vredgat ögonbrynen.
Förargad sade Kristin:
»En osed är det att I unge icke kunnen hålla en vakonatt, utan att I skolen dansa och springa mellan gudstjänsterna. Vi plägade icke det, då jag var mö —»
»Själv haven I sagt, mor, att den tid då I voren barn plägade min morfar ofta sjunga för, när folket dansade på kyrkbacken —»
»Ja, det var ej slika visor och ej slik vild dans», sade modern, »och vi unga höllo oss beskedligt var och en hos sina föräldrar — icke gingo vi för oss själva och sutto i ladan —»
Nåkkve skulle till att ge ett häftigt svar. Då råkade Kristin se på Erlend. Han log så hemlighetsfullt, medan han plirade med
