voro de som alla hennes barn, med svart, silkeslent och lockigt hår, blå ögon under svarta bryn, smala och fint formade ansikten. De voro mycket högväxta för sin ålder, men ännu smalaxlade, med långa, magra lemmar — lederna sköto ut som stjälklederna på ett sädesstrå. De voro så lika att ingen utanför hemmet kunde skilja på dem, och ute i bygden kallade folk dem för Jörundgårdsrytingarna — det var icke menat som något hedersnamn. Simon hade först tilldelat dem detta vedernamn på skämt, ty Erlend hade givit dem var sin ryting, och dessa små svärd lade de aldrig ifrån sig, utom när de voro i kyrkan. Kristin tyckte inte om att de fått dem och lika litet att de alltid foro omkring med yxor, spjut eller båge; hon var rädd för att de hetsiga pojkarna skulle ådraga sig någon olycka härigenom. Men Erlend sade helt kort att de voro så gamla nu, så de måste vänja sig vid att färdas med vapen.
Hon levde i ständig ångest för dessa tvillingssöner. När hon icke visste var de voro, vred hon hemligt sina händer och tiggde Jungfru Maria och Sankt Olav om att föra dem hem igen, levande och oskadda. De gingo till fjälls genom klyftor och uppför stup, där ingen förr hade färdats, de plundrade örnnästen och kommo hem med fula, gulögda, väsande dunungar i tröjbarmen, de klättrade bland berghällarna utmed Lågen norrut i Rosten, där älven störtar utför i fors på fors. En gång hade Ivar släpats halvt ihjäl efter stigbygeln — han ville försöka att rida en halvtämd unghingst, som Gud allena månde veta hur pojkarna lyckats få sadel på. Utan något ärende, av bara nyfikenhet hade de vågat sig ända till lappkåtan i Tolstadskogen — av sin far hade de lärt sig några ord av samespråket, och då de hälsade lapphäxan med dessa, hade hon undfägnat dem med mat och dryck, och de hade ätit sig stoppmätta, fastän det var fastedag. Och Kristin hade alltid hållit så strängt på att när de vuxna fastade skulle barnen nöja sig med litet mat och sådant som de ej tyckte om — ty det hade hon själv blivit invand med hos sina föräldrar, när hon var liten. För en gångs skull tog nu också Erlend själv allvarligt i med sina söner och brände upp de godsaker lappgumman givit dem med till matsäck, medan han strängeligen förbjöd dem att någonsin mer gå så långt som till utkanten av den skog där lapparna höllo till. Men i alla fall roade det honom att höra om gossarnas äventyr; han berättade sedan ofta för Ivar och Skule om sina färder norrut och vad han där hade sett av dessa människors sedvänjor, och han talade med pojkarna på deras hemska hedniska tungomål.
Eljest rättade Erlend nästan aldrig sina barn och slog bort med skämt, när Kristin beskärmade sig över tvillingarnas vildhet. Hemma på gården gjorde de en massa ogagn, fastän de mycket väl kunde göra gagn också, när de blevo tvungna — tafatta som Nåkkve voro de ej. Men det hände att när modern hade satt dem till ett arbete och hon kom för att se hur det gick, så lågo redskapen där,
