gamla getstallet. Det fanns inga karlar hemma vid husen — några voro i smedjan och vässade sina liar, andra hade gått norrut till bron, där ungdomen brukade samlas om sommaraftnarna. Husfrun tog ett par ämbar och sprang, medan hon ropade på sina tärnor att de skulle följa efter.
Getstallet var ett litet åldrigt hus med ett tak som gick ända ned till marken, och det låg i den trånga gången mellan främre tunet och bakgården, mitt emot långväggen till häststallet och med andra hus byggda tätt intill på sidorna. Kristin spang in i eldstugusvalen och fick fatt i en bila och en brandhake, men när hon kom runt stallknuten, såg hon ingen eld utan endast en massa rök, som bolmade ut ur ett hål i getstallets tak. Ivar satt uppe på takåsen och högg i taket, Skule och Lavrans voro inne i huset och revo ned till sig stora flak av täckningen, trampade på dem och kvävde elden. Nu kommo också Erlend, Ulv och de män som varit i smedjan — Munan hade sprungit vidare dit och varskott, och det var nu snart gjort att släcka efter. Men här kunde lätt ha skett den största olycka — aftonen var stilla och kvalmig men med fläktar av sunnanvind emellanåt, och hade elden fått bryta ut i full låga i gethuset, så skulle helt säkert alla husen kring norra tunet, stallet, »burarna» och stugorna, ha strukit med.
Ivar och Skule hade varit uppe på stalltaket — de hade fångat en hök i giller och skulle nu hänga den i vindskedskorset — då kände de brandlukt och sågo rök från taket inunder. De hoppade rakt ned, och med de små yxor de hade i händerna började de hugga löst på den glödande torven, medan de skickade Lavrans och Munan, som lekte i närheten, den ene efter hakar och den andre till modern. Lyckligtvis voro bjälkar och takfot mycket murkna, men det var klart att denna gång hade tvillingarna räddat sin mors gård genom att strax börja riva ned taket och ej spilla tid med att först springa efter vuxet folks hjälp.
Det var ej gott att förstå hur elden uppkommit, om icke därigenom att Gaute gått den vägen en timme tidigare med glöd till smedjan, och han medgav att kärlet icke varit täckt — så hade väl en gnista flugit bort till det knustorra torvtaket.
Men det talades mindre härom än om tvillingarnas och Lavrans’ duktighet, när Ulv satte brandvakt och allt husfolket höll sällskap natten igenom, medan Kristin lät bära ut till dem starkt öl och mjöd. Alla tre pojkarna hade blivit något brända på händer och fötter — deras skodon voro stekta, så att lädret sprack i bitar. Ung Lavrans var bara nio år, så han hade svårt att bära pinan tålmodigt i längden, men från början var han den piggaste, där han gick med ombundna händer och lät sig prisas av gårdens folk.
Den natten tryckte Erlend hustrun hårt intill sig, sedan de lagt sig:
»Kristin min, Kristin min — jämra icke så över dina barn —
