des det glesa, solsvedda gräset svagt av en vindpust, ett litet prasslande ljud gick genom lövet på björkarna bortom höganlofthusets tak mitt emot.
Hon såg på sina händer, som höllo om gluggens karm. De voro skrovliga och utarbetade, armarna voro bruna ända upp till armbågen, musklerna svällda och hårda som trä. I ungdomen hade barnen sugit blod och mjölk ur henne, tills varje spår av jungfruns jämna och friska rundning tärts bort från hennes kropp. Nu tog slitet varje dag något av den skönhetskvarleva som dock präglat henne såsom dotter och hustru och mor till män av adligt blod — de smala, vita händerna, de mjälla, mjuka armarna, den fina hyn, som hon omsorgsfullt skyddat mot solbränna och vårdat med konstfärdigt bryggda hudvatten. Nu hade hon längesedan blivit likgiltig för om solen gassade rätt på hennes arbetssvettiga ansikte och brände det brunt som en fattig bondkvinnas.
Håret var det enda hon hade kvar av sina flickdagars fägring. Det var lika yppigt och brunt, fast hon så sällan fick tid att tvätta och sköta det. Den tjocka, toviga flätan, som hängde ned över hennes rygg, hade ej varit upplöst på tre dygn.
Kristin slängde den fram över axeln, slog ut håret och skakade det. Ännu höljde det henne som en kappa och nådde nedanför knät. Hon fann en kam i sitt skrin, och under det hon allt emellanåt huttrade litet, där hon satt i bara linnet under öppningen ut till morgonkylan, redde hon varsamt de tilltrasslade massorna.
När hon kammat ut sitt hår och flätat ihop det igen till ett fast och tungt rep, var det som om hon kände sig litet bättre. Så lyfte hon försiktigt upp Munan, som sov, bar honom på sina armar bort till husbondsängen och lade honom innerst vid väggen, smög så själv ned mellan honom och mannen. Hon tog sin minste i famnen och lade hans huvud till vila mot sin axel, och så somnade hon.
Hon försov sig nästa morgon; Erlend och gossarna voro uppe,
när hon vaknade. »Jag tror du suger mor din ännu, jag, när ingen
ser det», sade Erlend, då han såg att Munan låg hos modern.
Pojken blev ond, sprang ut och kröp över svalen ut på ett utskuret
bjälkhuvud, på en av stockarna som buro svalen — han skulle
visa att han var karl. »Hoppa!» ropade Nåkkve nedanför på
tunet, han tog mot den lilla brodern i sina armar, vände upp och ned
på honom och kastade honom till Björgulf — de två vuxna bröder
tumlade om med honom, tills han både skrattade och skrek.
Men nästa dag, då Munan stod och grinade, för att han fått bakslag av bågsträngen över sina fingrar, togo tvillingarna och lindade honom i ett åkläde, och sådan buro de upp honom i moderns säng; i hans mun stoppade de en brödtugga, så stor att pojken när blivit kvävd.
644
