II.
Erlends huspräst på Husaby hade undervisat hans tre äldsta söner i boklig kunskap. De voro icke mycket flitiga lärjungar, men de hade god fattningsgåva alla tre, och deras mor, som själv blivit fostrad till slik lärdom, övervakade dem, så att de lärde icke så alldeles litet.
Och det året då Björgulf och Nikulaus voro med Sira Eiliv i klostret på Tautra, hade de »med eldhåg sugit fru Vitterhets bröst», som prästen sade. Läsmästaren där var en mycket gammal munk, som hela sitt liv, nitisk som ett bi, samlat lärdom ur alla böcker han kom över, på latin och norröna tunga. Sira Eiliv var själv en visdomsälskare, men under åren på Husaby hade han haft föga tillfälle att följa sin böjelse för bokliga sysslor. För honom var samvaron med Aslak lektor som säterbete för utsvulten boskap. Och de två unga gossarna, som bland munkarna höllo sig troget till prästen hemifrån, följde med öppen mun männens lärda samtal. Då funno broder Aslak och Sira Eiliv glädje i att nära de två unga sinnena med den kraftigaste honung ur klostret bokskatt, som broder Aslak själv hade ökat med många avskrifter och excerpter ur de yppersta böcker. Snart blevo gossarna så duktiga att munken sällan behövde tala till dem på norskt mål, och när föräldrarna kommo för att hämta dem, kunde båda svara prästen på latin, flytande och tämligen riktigt.
Denna lärdom vidmakthöllo bröderna sedan. Det fanns många böcker på Jörundgård — fem hade Lavrans ägt, och två därav hade visserligen vid arvskiftet tillfallit Ramborg, men hon hade aldrig velat lära sig att läsa, och Simon var ej så övad med bokstäverna att han gitte läsa för ro skull, ehuru han nog kunde både tyda ett brev och själv pränta ett. Därför bad han Kristin behålla böckerna så länge, tills hans barn blevo större. Tre böcker, som tillhört Erlends föräldrar, gav mannen åt Kristin en tid sedan de blivit gifta, och ännu en bok hade hon fått som gåva av Gunnulv Nikulausson; han hade själv låtit sammanskriva åt sin svägerska något ur boken om helge Olav och hans järtecken, några andra helgemannasagor och den skrift som franciskanerna i Oslo sänt påven om broder Edvin Rikardsson för att få honom förklarad sannhelig. Och äntligen hade Nåkkve fått en bönbok av Sira Eiliv, när de skildes. Nåkkve läste då mycket för sin bror — han läste flytande och vackert, med litet sjungande tonfall, så som broder Aslak lärt honom, men han tyckte bäst om de latinska böckerna — sin egen bönbok och en som varit Lavrans Björgulfsons. Allra högst skattade han dock en stor, övermåttan skönt skriven bok, som gått i arv i släkten ända från den namnkunnige ättefadern biskop Nikulaus Arnesson.
