Kristin ville gärna skaffa också sina yngre söner någon lärdom, som det kunde hövas män av deras börd. Men det var ej gott att veta hur detta skulle ske: Sira Eirik var alltför gammal, och Sira Solmund kunde bara läsa i de böcker han begagnade vid gudstjänsten; mångt och mycket av vad han läste förstod han ej riktigt själv. Lavrans kunde nog en och annan kvällsstund finna nöje i att sitta hos Nåkkve och låta brodern lära honom att känna igen bokstäverna på vaxtavlan — men de tre hade alldeles ingen lust att förvärva sådan kunskap. En dag tog Kristin en norsk bok och bad Gaute försöka om han kom ihåg något av vad han lärt i sin barndom av Sira Eiliv, men Gaute lyckades icke stava sig igenom tre ord, och när han stötte på det första tecken som skulle lösas upp i flera bokstäver slog han skrattande igen boken och sade att denna leken gitte han ej leka.
Men detta var orsaken till att Sira Solmund kom bort till Jörundgård en kväll fram på eftersommaren och bad Nikulaus komma med honom hem. En utländsk riddare, som kom från Olavsfesten i Nidaros, hade lånat hus på Romundgård, men varken han eller hans svenner och fanter[1] kunde norskt mål, vägvisaren som hade följt dem hit förstod endast ett och annat ord av deras rotvälska. Sira Eirik låg sjuk — kunde ej Nåkkve komma med och tala med honom på latin?
Nåkkve tycktes ej så värst förtjust, att han så där eftersändes för att vara tolk, men han låtsade icke om det vidare och gick med prästen. Han kom hem mycket sent, och då var han upprymd och tämligen berusad — det var vin han hade fått, den främmande riddaren förde med sig sådant, och han hade skänkt i åt både prästen och djäknen och Nåkkve, så det förslog. Han hette något som herr Alland eller Allart av Bekelar, han var från Flandern och gjorde en pilgrimsfärd till helgedomar runt omkring i nordlanden. Han var övermåttan vänsäll, det hade gått ledigt med samtalet — Och så kom Nåkkve fram med sitt ärende. Härifrån skulle riddaren fara till Oslo och sedan till vallfartsorter i Danmark och Tyskland, och nu ville han äntligen att Nikulaus skulle rida med honom och vara hans tolk, åtminstone medan han vistades här i landet. Annars hade han nog också slagit fram, att ville den unge följa honom ut i världen, så var herr Allart man för att göra hans lycka — där han var ifrån tycktes det som om gyllne sporrar och halsked, tunga penningpungar och härliga vapen endast lågo och väntade på att en sådan man som unge Nikulaus Erlendsson skulle komma och ta upp dem. Nåkkve hade svarat att han var omyndig och måste ha orlov av sin far — men herr Allart hade i alla fall tvingat på honom en gåva, den skulle icke binda honom, sade han
646
