daren gick ledigt och höviskt. Men Kristin märkte att flamländaren icke tycktes så väl förnöjd, när det led litet framåt, fast han bemödade sig om att dölja det. Sönerna hade Erlend sagt skulle vänta på nyburloftet, tills han sände dem bud att komma bit upp — men det sändes intet bud efter dem.
Erlend och husfrun följde riddaren och prästen till grinden. När gästerna försvunno bortom åkrarna, vände Erlend sig till Kristin och sade med ett leende, som hon ej tyckte om:
»Med den karlen ville jag icke sända Nåkkve så långt som söderut till Breidin en gång —.»
Ulv Haldorsson kom fram till dem. Han och Erlend växlade några ord som Kristin ej hörde, men Ulv svor otäckt och spottade. Erlend skrattade och slog honom på axeln:
»Ja, hade jag varit en slik hemmasittare som de goda bönderna här — men jag har då sett så mycket, så jag säljer icke mina fagra ungfalkar ur mina händer i pukens —. Sira Solmund hade icke märkt något han, det välsignade nötet —»
Kristin stod med hängande armar, färgen kom och gick i hennes ansikte. Fasa och skam grepo henne, så att hon fick kväljningar; hennes ben blevo liksom förlamade. Hon hade nog vetat om sådant — som något oändligt fjärran — men att detta onämnbara kunde våga sig ända fram till hennes egen tröskel —! Det var som den sista böljan, som hotade att stjälpa hennes stormdrivna, för tungt lastade båt. Heliga Maria, skulle hon behöva frukta sådant också för sina söner —!
Erlend sade med samma otäcka leende:
»Jag hade mina tankar för mig, redan i går kväll — herr Allart tycktes mig litet för kurteis, efter vad Nåkkve talade om. Jag vet nu att det icke är riddarsed någonstädes i världen att hälsa en sven, som en man vill taga i sin tjänst, med kyss på munnen eller giva honom dyrbara gåvor, förrän han sett prov på hans duglighet —»
Skälvande från hjässa till fot sade Kristin:
»Vi bjöd du mig strö mitt golv med rosor och breda mitt bord med linneduk för en slik —», hon sade det värsta ordet.
Erlend rynkade ögonbrynen. Han hade tagit upp en sten — höll ett öga på Munans röda katta, som gled platt på magen i höga gräset intill husväggen, fram mot kycklingarna vid stalldörren. Tjo! — slungade han stenen; katten som ett streck runt hörnet, och hönsflocken skvatt hit och dit. Han vände sig mot hustrun:
»— Tycktes mig, jag kunde då se på mannen; hade han varit en trovärdig karl, så — men då fick jag väl visa höviskhet — jag är icke herr Allarts skriftefader. Och så hörde jag ju, han aktar sig till Oslo.» Erlend skrattade igen. »Nu är att tänka att någon av mina trogna vänner och kära fränder från fordom kunde få
648
