reda på att vi icke sitta här på Jörundgård och plocka löss ur våra klutar och tära sill och havrebröd —»
Björgulf hade huvudvärk och låg till sängs, när Kristin vid aftonvardstiden kom upp på loftet, och Nåkkve sade sig icke vilja gå över till matbordet i storstugan.
»Det tyckes mig du är oglad i kväll, min son», sade modern till honom.
»Nej, kunnen I tänka slikt, mor?» — Nåkkve log hånfullt — »att jag synes vara ett större nöt än andra män och lättare att kasta sand i ögonen på, är väl ingenting att vara oglad för —!»
»Trösta dig», sade fadern, när de sutto vid bordet och Nåkkve ännu var mycket tystlåten. »Du kommer nog ut i världen och får pröva din lycka —»
»Det hänger på om Björgulf», svarade Nåkkve tyst, som om han menade att endast Erlend skulle höra det, »om Björgulf kan följas åt med mig.» Så log han stilla. »Men tala med Ivar och Skule om det som I nämnden — de längta visst efter att komma till ålder och få fara ut —»
Kristin steg upp och tog på sig en hättekappa. Hon ville gå åt nordsidan till den där stavkarlen i Ingeborgstorpet, sade hon, då de frågade. Tvillingarna erbjödo sig att gå med och bära säcken för henne, men hon ville gå ensam.
Kvällarna voro redan tämligen mörka, och norr om kyrkan gick vägen genom skog och i skuggan av Hammeråsen. Här drog det alltid kyligt från Rosten, och med dånet från älven följde en aning till fukt i luften. Svärmar av stora, vita malar foro fram och tillbaka på ett ställe under träden — ibland foro de rätt emot den vandrande kvinnan; det tycktes som om det blekt lysande linet kring hennes ansikte och bröst lockade dem till sig i mörkret. Hon slog efter dem med handen, medan hon skyndade uppåt, halkade på den glatta barrmattan och stötte foten mot de vridna fötter som krökte sig över stigen hon följde.
Det var en dröm som hemsökt Kristin i många år. Första gången hon haft den var natten innan Gaute föddes, men ännu hände det att hon vaknade våt av svett, med hjärtat hamrande som om det skulle slå sönder sig mot bröstkorgen, och hade drömt samma sak.
Hon såg en blomsteräng — en brant backe djupt inne i granskogen, som mörk och tät omslöt gräsvallen från tre sidor; men vid foten av sluttningen speglade en liten tjärn den dunkla skogen och den gröna, brokiga gläntan. Solen var bakom träden — överst i backen silade det sista, gyllne aftonljuset i långa strålar genom barrträden, och på tjärnen nere i bottnen summo lysande aftonskyar mellan näckrosbladen.
Mitt i backen, stående djupt bland brantens tjärblomster och smörbollar, mellan moln av angelikans grönvita blomfradga, såg hon
