sitt barn. Nåkkve måtte det väl ha varit första gången hon drömde detta — då hade hon bara de två, och Björgulf låg i vaggan ännu. Senare visste hon aldrig säkert vilket av hennes barn det månde vara — det lilla runda, solbrynta ansiktet under rundklippt gulbrunt hår tycktes henne likna än en och än en annan av sönerna, men alltid var barnet i två-, tre-årsåldern och iklätt en sådan liten mörkgul kolt som hon brukade sy åt sina småpojkar till vardagsdräkt — av hemvävt ylle, färgat med lav och kantat med röda band.
Själv tyckte hon sig ibland vara på andra sidan tjärnen. Eller också var hon alls icke på det ställe där det skedde, men såg likväl alltsamman —.
Hon såg sin lille son flytta sig hit och dit och vända på ansiktet, medan han repade av blommor. Och fast hennes hjärta tyngdes av en dov ångest, ett förebud om det onda som skulle ske, så följde alltid först med denna dröm en vemodigt ljuv känsla, medan hon såg på det väna barnet där på ängen.
Så varseblir hon att ut ur mörkret uppe i skogsbrynet lösgör sig en levande, luden klump. Den rör sig ljudlöst, det glöder i två små, onda ögon. Björnen kommer fram på översta delen av ängen, står och vaggar med huvudet och skuldrorna, väger över nedåt. Så tar den ett språng. Kristin hade aldrig sett en levande björn, men hon vet att de inte ta språng så där, detta är ingen riktig björn. Den här skuttar som en katt, den ljusnar i detsamma — som en ljusluden jättekatt flyter den i långa, mjuka skutt nedåt ängen.
Modern lider dödens skräck, och hon kan ej komma dit där den lille är och rädda honom; hon kan icke varna honom med ett ljud. Då märker barnet att det är någonting, det vänder sig halvt om och ser tillbaka över axeln. Med ett hjärtslitande, litet lågt ljud av skrämsel försöker det springa nedåt, lyfter på småbarns vis benen högt i det höga gräset, och modern hör tydligt de små smällarna av saftfyllda stjälkar som knäckas, medan det trampar igenom den hopsnärjda blomstermattan. Så snavar det över någonting nere i gräset, stupar framlänges, och i nästa ögonblick ligger odjuret ovanpå och skjuter rygg med huvudet djupt nere mellan framtassarna. Så vaknar hon —.
Och varje gång blev hon liggande vaken i timtal, innan det tjänade något till att hon försökte lugna sig själv: det var ju bara en dröm! Sitt minsta barn, som låg mellan henne och väggen, drog hon tätt intill sig — tänkte på att hade det varit verklighet, så kunde hon gjort så eller så — skrämt odjuret med rop och skrik och med en stör — och vid hennes bälte hängde ju alltid den långa, vassa kniven —.
Och bäst hon så hade talat sig själv till ro, brast det lös över henne på nytt, det outhärdliga kvalet, då hon i drömmen stod vanmäktig och såg sin lilles fattiga, fåfänga flykt från det obönhör-
650
