ligt snabba och starka, grymma djuret. Det kändes som om blodet kom i sjudning inom henne, det jäste, så att hennes kropp svällde därav och hjärtat måste brista, ty det kunde ej rymma en så stor blodvåg —.
Ingeborgstorpet låg uppåt Hammeråsen, litet nedanför stora
landsvägen, som här bar uppför. Det hade stått öde i många år, och
jorden var bortlejd åt en man som fått röja sig ett torp i närheten.
En stavkarl, som blivit liggande kvar efter ett tiggarfölje, hade
nu fått krypa in där. Kristin skickade mat ditupp och kläder och
läkemedel, när hon fick veta det, men själv hade hon ej haft tid
att gå dit förrän nu.
Det var snart slut med den stackaren, såg hon. Kristin lämnade sin säck till den tiggarkvinna som stannat hos mannen, gav honom sjukvård, det lilla som kunde göras, och då hon hörde att de skickat efter prästen, tvättade hon hans ansikte, händer och fötter, så att de skulle vara rena för att mottaga den sista smörjelsen.
Det var tjockt av rök och en förfärligt kvav luft med stank av smuts inne i det lilla hybblet. Då två kvinnor från stubbekarlen[1] kommo in, bad Kristin dem sända bud till Jörundgård efter allt vad de kunde behöva, sade farväl och gick. Hon hade en underlig, sjuklig rädsla för att möta prästen med Corpus Domini, och därför vek hon av på första sidostig hon kom till.
Det var bara en fästig, såg hon snart, hon kom ut på oländig mark. Vindfällen med hela rotnätet upp i luften sågo skrämmande ut; hon måste krypa över dem, där hon ej kunde leta sig väg runtom. Mossflak gledo ut under hennes fötter, när hon skulle klättra ned mellan stora stenar. Hon fick spindelväv i ansiktet, och kvistar slogo till henne och grepo fast i hennes kläder. När hon måste över någon liten bäck eller kom till en sumpig glänta i skogen, var det nästan omöjligt att finna ett ställe, där hon kunde slippa igenom de täta, våta busksnåren. Och den otäcka vita fjärilen var överallt, dansade under träden i mörkret, svärmade i hela skyar ur ljungtuvorna, när hon trampade ned i dem.
Men till sist kom hon då ut på hällarna nere åt Lågen till. Här var gles furuskog, ty här måste träden klänga med sina rötter utefter den magra berggrunden, och marken täcktes mest av torr, vitgrå renlav, som knastrade under hennes fötter — däremellan svartnade det också av en och annan ljungtuva. Barrdoften från furorna var mera het och torr och skarp än högre upp — här bortåt såg skogen alltid fläckvis gulsvedd ut ända från tidigt på våren. De vita malarna fortforo att förfölja henne.
Älvens brus lockade henne, Hon gick längst ut till kanten och såg ned. Djupt under skimrade det vitt av vattnet, som dånande sjöd ut över hällarna från det ena bäckenet till det andra.
- ↑ Nyodlare.
