Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs

med detta», svarade Lavrans tungt. »Helst som hon är så fager och god.»

»Har du sett det barnet de ha på Lidstad söderåt i dalen?» frågade munken. »Ville du hellre dottern din skulle vara slik?»

Lavrans ryste och tryckte barnet intill sig:

»Tror du icke», sade broder Edvin igen, »att i Guds ögon vi alla äro såsom barn dem han har orsak att sörja över, vanföra som vi äro genom synden? Och likväl tycka vi icke vi hava det värst här i världen.»

Han gick fram till Mariabilden på väggen, och alla böjde knä, medan han läste aftonbön. Det tycktes dem att broder Edvin givit dem en god tröst.

Men sedan han gått ut ur stugan för att söka sig en sovplats, sopade dock Astrid, den förnämsta tjänstepigan, noggrant golvet, på alla ställen där munken hade stått, och kastade soporna raskt på elden.


Nästa morgon steg Kristin tidigt upp, tog mjölkgröt och vetekakor i ett vackert fat av flammig rot, ty hon visste, att munken aldrig rörde kött, och så bar hon själv ut maten till honom. Det var nästan inga människor uppe i huset ännu,

Broder Edvin stod resfärdig med stav och påse på stenläggningen utanför nöthuset; han tackade Kristin småleende för hennes omak, satte sig i gräset och åt, medan Kristin satt vid hans fötter.

Hennes lilla vita hund kom löpande, så de små bjällrorna i halsbandet klingade. Hon tog hunden i sitt knä, och broder Edvin knäppte med fingrarna åt den, och kastade små bitar av vetekakan i dess gap, medan han berömde den mycket.

»Det är det slaget, som drottning Eufemia har fört in i landet», sade han. »I han det fint nu här på Jörundgård, i stort och smått.»

Kristin rodnade av glädje. Hon visste nog, att hunden var fin, och hon var stolt över att äga den; det fanns ingen annan i bygden, som hade knähund. Men hon hade dock ej vetat, att den var av samma slag som drottningens favorithundar.

»Simon Andresson har sänt den till mig», sade hon och tryckte den intill sig, medan den slickade henne i ansiktet. »Den heter Kortelin.»

Hon hade tänkt tala med munken om sin oro och begära hans råd. Men nu hade hon icke lust att syssla mera med sina egna tankar från gårdagskvällen. Broder Edvin trodde ju, att Gud skulle vända allt till det bästa för Ulvhild. Och det var vackert gjort av Simon, att sända henne en slik gåva, redan innan fästningsärendet dem emellan var avgjort. Arne ville hon ej tänka på — han hade burit sig illa åt mot henne, tyckte hon.

Broder Edvin tog stav och påse och bad Kristin hälsa därinne —

58