Genom hennes alltför starkt spända kropp och själ dallrade det entoniga dånet från forsarna. Det påminde, evigt manande, om något — om en gång för oändligt länge sedan; redan då hade hon förstått att hon icke orkade bära det öde hon själv valt åt sig. Sitt hägnade, blida ungmöliv hade hon prisgivit åt härjande, köttslig älgskog — i ångest och ångest och ångest hade hon levat allt sedan dess, en ofri kvinna från första stund hon blev mor. Åt världen hade hon givit sig hän i sin ungdom, och ju mer hon sprattlat och flaxat i världens giller, desto hårdare kände hon sig snärjd av världen. Sina söner strävade hon att skydda med vingarna bundna av timliga omsorgers tvång. Sin ängslan, sin outsägliga svaghet hade hon ansträngt sig att dölja för alla människor, gått sin väg fram med rak rygg och lugn uppsyn, tegat och kämpat för att trygga sina barns välfärd, på alla sätt hon mäktade —.
Men alltid med denna hemliga, andlösa ångest — går det dem illa, så kan jag icke bära det. Och djupast i hjärtat kved hon vid minnet av sin far och mor. Så som de hade gått med ängslan och sorg för sina barns skull varje dag framåt mot döden — de hade mäktat bära sin börda, och det var ej för att de älskat sina barn mindre men de älskade med en bättre kärlek —.
Och skulle hon nu se sin strid ända med detta —? Hade hon avlat i sitt sköte en flock oroliga hökungar, som bara lågo i hennes rede och otåligt bidade den stund då vingarna orkade bära dem ut över de bortersta blåfjällen — Och deras far slog ihop händerna och skrattade: flygen, flygen, ungfåglarna mina!
Blodiga tågor av hennes hjärterötter skulle de draga med sig, när de flögo, och skulle ej veta av det. Och hon skulle bli sittande ensam kvar, och alla de hjärterötter som en gång bundit henne vid hennes gamla hem, hade hon själv förut slitit sönder —. Det måste bli så att det var som att icke leva och icke dö —.
Hon vände om, småsprang snavande in över den bleka,
förtorkade mattan av renmossa, med kappan tätt hopdragen kring sig,
ty det var så hemskt när den fastnade i grenarna. Till sist kom
hon ut på de små ängsmarker som lågo litet norr om gillestugan
och kyrkan. Hon sneddade över gärdet, då skymtade hon en man
på vägen. Han ropade: »Är det du Kristin?» — hon kände igen
sin make.
»Du stannade länge», sade Erlend. »Det nattas redan, Kristin. Jag började bli rädd.»
»Blev du rädd för min skull?» Hennes röst kom att låta mer hård och högmodig än hon velat.
»Icke rädd just. Men jag kom nu att tänka på att jag skulle gå och möta dig.»
De talade nästan icke alls med varandra, medan de gingo söderut. Det var tyst och stilla, då de kommo in på tunet. Några av
652
