de hästar de hade hemma lunkade betande invid stugväggarna, men allt folket var i säng.
Erlend gick raka vägen till burloftet, men Kristin styrde sina steg mot eldhuset. »Jag skall se efter något», svarade hon på hans fråga.
Han stod och hängde ut över svalen och väntade på hustrun; då fick han se henne komma ut från eldhuset med en tyresticka i handen och gå bort mot arenshuset. Mannen väntade en stund — så sprang han ned och gick efter henne ditin.
Hon hade tänt ett ljus och ställt på bordet. Erlend kände en underlig rysning av skräck, då han såg henne stå där bredvid det ensamma ljuset i den tomma stugan. I ljusskenet glänste det nötta trät, blottat och bart; härden var kall och rensopad, så när som att tyreblosset låg bortslängt på den och ännu glödde. De begagnade inte denna stugan, Erlend och Kristin, och det var nog ett halvår sedan eld varit tänd härinne. Luften var underligt kvav; de många blandade, levande lukterna av människors vistelse och sysslor saknades, och ljure och dörr hade ej varit öppnade på hela denna tid — och så luktade här av ull och skinn; några hoprullade hudar och säckar, som Kristin gallrat ut av sakerna i boden, voro uppstaplade i den tomma sängen, som varit Lavrans’ och Ragnfrids.
Utåt bordsskivan låg en mängd småhärvor — sytråd och garn att laga med, av linne och av ull, som Kristin tagit undan, när hon färgade. Hon stod och ordnade och plockade med dem.
Erlend slog sig ned i högsätet vid bordsändan. Det tycktes underligt rymligt kring den smärte mannen, nu då det visade sig naket och plundrat på hyenden och bonad. De två Olavskämparna med korsmärkta hjälmar och sköldar, som Lavrans själv hade snidat till högsätesstolpar åt sig, sneglade hoptryckta och tvära fram under Erlends smala bruna händer. Ingen man kunde skära ut lövverk och djur vackrare än Lavrans, men mänskliga gestalter hade han aldrig lyckats vidare med.
Det var så tyst mellan dem en lång stund, att det hördes ej annat ljud än det dova dunkandet i gräsvallen utanför, där hästarna gingo i sommarnatten.
»Skall du ej i säng snart, Kristin?» frågade han till sist
»Än du då?»
»Jag tänkte vänta på dig», sade mannen.
»Jag har ej lust att gå upp ännu — jag kan ej sova —»
»Vad är det som ligger dig så tungt på sinnet, Kristin, så att du icke tror du kan få sömn?» frågade han litet efteråt.
Kristin rätade på sig. Hon stod med en härva ljunggrönt ullgarn i händerna; hon drog och snodde den mellan fingrarna.
»Vad var det du hade ordat om med Nåkkve i dag?» hon sväljde ett par gånger, hon var så torr i halsen. »En utväg, som — den
